Nässelfred

På sensommaren brukar jag stå i hallonsnåren och förbanna de stickiga buskarna som visserligen inte kan hindra mig från att ta mig till de läckra bären men som nog gör det hela ganska eländigt. Samtidigt förbannar jag de arma brännässlorna som verkar trivas lika bra som jag i hallonsnåren. Nu bestämde jag mig för att gå till motattack mot nässlorna och jag utrustade mig med handskar och en papperspåse och tog mig ut till det som inte ännu riktigt ser ut som hallonsnår. För att ta tillvara på vårens gröna blad.
Jag har aldrig plockat nässlor förr men bestämde mig för att göra ett försök. Lite för att hämnas på nässlorna och för att för en gångs skull känna mig mäktigare än dem. Och för att ge dem en chans att visa sin goda sida.
Det finns massor av nässlor nu och det är precis rätt tid att plocka dem nu, så ut och plocka bara!

Jag fick ihop en hel del på en timme och om jag bara hade orkat och hunnit en stund till hade skörden blivit större. Men det fick räcka för den här gången, det var ju bara en provsats. Rätt så mycket blev det. Verkade det som.

Jag ringde mamma för att få lite förvällningsinstruktioner. Det var inte särskilt svårt. Mamma hade nog en poäng i att nässlorna krymper ihop till ingenting när man förväller dem. Av hela bunken nässlor fick jag kanske 4 deciliter förvällda och hackade.

En del frös jag in och en del använde jag direkt. Nässelplättar och räkröra var ingen dålig kombo.

Efter att ha stiftat bekantskap med nässlans mindre brännande och irriterande sida kan jag konstatera att det nog är värt att ta tillvara på vad de har att ge. Nästa gång skall jag se hur det blir om jag torkar dem, så att jag kan använda dem i bröd. Kanske hinner jag ut och plocka en gång ännu innan de blir alltför stora.
Så kan jag väl än en gång konstatera att jag i dessa frågor är väldigt lik min mor.