I bilen brukar Whitney få sjunga, speciellt under de bilresor som går så långt att radion börjar knastra (eller då morgonens tema är sexiga yrkesgrupper och varför män är så besatta av sjukskötare). Var nittonde låt sjunger hon "The greatest love of all" och när jag började lyssna på innehållet blev jag lite fundersam.
Texten handlar (enligt min fria tolkning och analys) rätt så mycket om självförtroende, självrespekt och inre styrka som kan vara bra att ha när det kommer tuffa tider och motgångar. Vilket hon har rätt i. Med sådana egenskaper tar man sig längre än om man bara ger upp och tror att man ändå inte skulle lyckas.
De här egenskaperna (eller vad ska jag kalla dem?) växer man antagligen in i med hjälp av omgivningen, av den positiva feedbacken man får hemifrån och av kamraterna. Komplimanger, beröm och annat som har en uppbyggande effekt. Och genom positiva erfarenheter av att ha klarat av något, att ha överträffat sig själv. Då får man, som det sägs i texten, en känsla av att vara stark, värdig och vacker. En sund känsla av ett mänskligt värde. Utan att känna att man behöver prestera något eller göra ytterligare någon insats.
"Learning to love yourself
It is the greatest love of all ."
Är det?
Den största kärleken?
Visst är det ju lättare att älska andra om man älskar sig själv, men jag undrar just. Jag hade på något sätt tänkt mig att det är större att älska sin medmänniska. Men kanske hade jag fel. Eller så handlar det om en lika stor kärlek.
Hur som helst var det en annan strof som fick mig att fundera ännu mer:
"The greatest love of all
Is easy to achieve."
Är den lätt att nå?
Jag upplever det stundvis vara jättejobbigt att "älska mig själv". Att ens tycka om mig. Ibland tampas jag med självförakt och har en massa fula kommentarer riktade mot mig själv och jag måste göra en hel massa saker för att vinna min egen respekt. Så åtminstone är det inte lätt för mig att nå det Whitney sjunger om.
En stark låt, javisst. Jag hakade bara upp mig på en liten detalj.
Har funderat på samma saker på sistone. Vet från egen erfarenhet (tidigare förhållande) att om man inte älskar sig själv ("tillräckligt" dvs "sunt"), kan man inte heller älska någon annan / sina medmänniskor. Lite konstigt, men logiskt.
SvaraRaderanä. för om man bara ser sina brister o inte accepterar sig själv /älskar sig själv så blir det så att alla tankar kretsar kring sej själv. o då kan man ju inte älska andra fullt ut, om man inte glömmer sig själv o sin egen bristfällighet o sitt självförakt. o dessutom jämför man sej säkert med de andra mycket bättre människorna o då är det rätt så svårt att älska utan att vara lite avundsjuk.
SvaraRaderaanonym?
Jo. Du bekräftar min kommentar genom att beskriva en sådan människa som inte älskar sig själv sunt och tillräckligt!
SvaraRaderaDet väsentliga är att man inte behöver "glömma" sina brister och fel utan accepterar dem och bara säger åt sig själv att 'jag är en bra typ, en god vän, vacker på mitt eget sätt och försöker alltid göra mitt bästa.' Eller att 'ingen kann påstå att det inte skulle finnas någonting i vilket jag är världs bästa: att vara JAG!'
Och inte är de andra särskilt mycket bättre, tro mig.
Har läst dina texter nu för en tid; vi känner inte varandra, alltså får jag stanna anonym:)