Jag har svårt att kunna känna mig stolt över mig själv. Åtminstone har det varit extra svårt de senaste åren. Det var annorlunda när jag var yngre och hade lätt för att stolt visa upp en vunnen medalj och berätta om mina prestationer. Det är svårare nu och jag känner mig sällan värd att bli upmärksammad. Vad det nu sen kan bero på.
Igår kände jag mig stolt och glad för första gången på länge. Och så att jag sade det högt och inte höll det inom mig. För den här gången överträffade jag faktiskt mig själv och bevisade för mig själv att jag faktiskt kan. Kanske bevisade jag något för någon annan också, men vem skulle egentligen bry sig? Och varför skulle jag behöva ha något att bevisa? Anyway...
Jag sprang inte mot någon annan än mig själv, och jag själv är min hårdaste motståndare. Och jag sprang inte för någon annans skull än mig själv. Och ibland är det rätt så viktigt att göra något bara för min egen skull. Själviskt? Ja. Men det struntar jag i.
Jag sprang halvmartonloppet snabbare än jag vågat hoppas på ens i smyg och var minst sagt stolt och glad efteråt.
Nog är det värdefullt att delta i tävlingar. Ingen hejar på mig när jag går på länk och ingen gratulerar mig när jag kommer inflåsande efter en tia. Ingen bryr sig egentligen. Visst har jag njutit och visst är det ju bara för min egen skull som jag varit ute och sprungit, men det är inte riktigt samma grej som när det står tusentals okända men ändå väldigt viktiga människor vid vägkanten och hejar. Då känns det viktigt.
Löpare? Inte vet jag. Vid 16 kilometer funderade om jag skulle spy eller skita, vid 18 tänkte jag att "aldrig mer". Vid 20 var all energi slut och jag sprang på adrenalin och det jag tror de kallar sisu. Vid 21,0975 gick det upp för mig att jag befann mig i min egen lilla hemliga dagdröm. Dagen efter har jag glömt artonkilometerstanken och tänker minsann anmäla mig till nästa HCR.
Små framgångar för mig själv kan ha en rätt så stor betydelse för vilken riktning mina orangea Karhuskor tar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar