Sommar

Första juni. Det är sommar, tänk det! Den kom smygande i år igen, plötsligt var det grönt överallt och gräset i behov av klippning. Plötsligt blev det shortsväder och vi fick skaffa solglasögon och solhatt åt Filip. Plötsligt blev vagnen väldigt het och jag fick börja fundera ut hur man undviker bastu inne i den. Trots att skolavslutningar och sommarlov inte rör oss så känns det ändå som sommarlov. Vi får ännu vänta lite på semester och lande, men också det kommer emot fortare än vi förstår. Alla veckoslut i juni är bokade för diverse fester eller annat program och vi kan bara se framemot varje sommardag som vi har framför oss.

Filip är tre och en halv månad gammal nu. Han är enligt normkurvorna lite kortare och lite tjockare än genomsnittet. Han visar sådana tecken som somliga tycker att tyder på tänder (dreglar, äter sina händer, är orolig och grinig ibland) men det tycker jag är lite onödigt tidigt. Vi får väl se om det ploppar upp ett par tänder snart eller om det annars bara är kul att försöka få in hela näven i munnen.

Idag är det mulet och blåsigt och inte så mycket sommarväder. Vi passar på att torrträna och prova sommaroutfiten inför helgens och resten av sommarens eskapader.

Tre månader kärlek

Idag fyller vår lillkille tre månader. Det är otroligt så fort tiden går! Samtidigt känns det som en evighet sedan vi var på BB och jag börjar märka att vi känner vår son rätt så bra. Nej, inte vet vi alltid varför han skriker, men jag vet precis när han är hungrig och när han tänker klämma ut något.

Han har vuxit fort och har nu michelinringar på alla tänkbara ställen. Han väger så pass att det är jobbigt att bära omkring på honom och han är stark och svår att hålla stilla när han väl börjar sparkas och slåss. Under de senaste veckorna har vi märkt att han klart tar kontakt och han har en hel del att berätta. Dessa långa vokalbetonade monologer har vi ganska roligt åt. Han svarar på leenden och skrattar till ibland.

Nu börjar jag våga lita på att han är mätt för  en stund framöver när han har ätit och att han troligtvis somnar i vagnen även om han protesterar lite först. Han behöver inte heller mat bara för att han är vaken och jag kan bra äta själv med honom i barnstolen där han sitter snällt och tittar på. Jag behöver inte vänta på att han somnar för att kunna uträtta något utan han får vara med och hänga upp tvätten om det behövs. Han kan trivas länge på sin lekmatta och är inte något famndjur som inte trivs för sig själv.

Han är fortfarande en långsam ätare och finsmakare i det avseendet att en måltid oftast består av sju rätter. Lyckligtvis är han snabbare på nätterna. Han överraskade oss med att äta en slurk ur flaskan när vi testade häromdagen, så det finns hopp om att totalvägran är över. Eller så åt han av blotta förvåningen. Han sover relativt bra om nätterna men ganska dåligt på dagarna. Väldigt bra sover han i bilen, kunde vi konstatera på vår Österbottenresa för ett par veckor sedan, så vi borde väl natta honom i bilen. Han kakkar fortfarande våldsamma mängder och idag tror jag vi har bytt fyra gånger på honom på grund av läckage. Jämnt en gång har vi haft en skrikig natt, och det var natten tills idag. Han höll på typ en timme mitt i natten (magont antar vi) och fighten slutade med att han sov mellan oss. Tur att det är lördag och inte måndag idag.

Tre månader av total förändring. Om han inte hade funnits så skulle vi ha uträttat alla ärenden, städat och tränat före halva dagen och sedan eventuellt gått på restaurangdagen eller gjort något annat kul idag. Nu går allt på hans villkor och således ganska mycket långsammare. Det gör inget.
Tre månader av total kärlek och trots att allt inte alltid går som på Strömsö skulle jag inte byta ut honom för allt i världen.

Prins Filip

Cigaretter och Werther's Original

Igår tog vi farväl av mommo. Det känns närmast tomt och konstigt nu. En som alltid har funnits är plötsligt borta. Saknaden är djup och jag kan inte ens föreställa mig hur det är att mista sin hustru eller mamma. Det hela gör mig inte rädd för döden utan snarare rädd för att bli lämnad kvar.

Det var en vacker begravning och minnesstund. Det var hon värd. Hon var en älskad hustru, mamma, mormor och farmor, vän, släkting och till de flestas minne alltid glad och hjärtlig. Hon var ganska hemlighetsfull av sig och höll en fasad som gjorde att man visste att hon tänkte något för sig själv som hon inte avslöjade. Den fasaden höll hon också de sista åren då hon var sjuk, så för många kom hennes bortgång som en plötslig överraskning. Hon var genuint intresserad av dem hon träffade, var frågvis och nyfiken. Jag satt gärna och pratade med henne och hon frågade alltid om hur det står till.

Mycket kommer att påminna mig om henne. Saintpaulia och pelargoner. Äppelmos och blåbärspaj. Kålrotslåda och klar fisksoppa. Papiljotter och patiens. Allers och strumpstickor.

Både i stan och på lande kunde man vänta sig att hitta Werther's Original eller hushållschoklad i godisskålen som man med eller utan lov smugglade in i munnen. Det är smaker som jag starkt kopplar till henne. Och kaffe. Det skulle hon ha. Mommo rökte. Av någon konstig anledning luktade hon ändå inte tobak. Hon satt vid köksbordet i stan med fönstret öppet och på lande satt hon ute på verandan. Även om jag är lite anti-rökning så brydde jag mig inte alls om det här. Det var mommo. Så hade hon alltid gjort.

Mommo stickade. Det finns större och mindre, slitna och hela sockor hur mycket som helst hos oss. Lyckligtvis har konsten i sockstickning gått i arv från mor till dotter så vi behöver inte vara sparsamma. När den konsten skall ärvas vidare kommer jag att vara ett hopplöst fall. Det samma gäller saft och sylt. Det kommer väl en dag då det är jag som gör sånt.

Mommo löste korsord. När jag var liten fick jag ta barnkorsordet när hennes Allers var färdigläst och löst och på äldre dar fick jag nöja mig med de enklaste kryssen som hon tydligen tyckte var för lätta.
Mommo var också en bokmal och -samlare. Det är visst något som är ärftligt.

Igår berättade mofa några saker om mommo (jag lyssnade så gott jag kunde från dörröppningen där jag satt och ammade) och det var så träffsäkert och bekant. Hon var barnkär och vän med alla oss barnbarn. Vi har spelat kort, lyssnat på sagor, spelat fia med henne och jag vet att hon alltid har tyckt om att ha oss hos sig. Hur många gånger har hon inte agerat barnvakt och fått stå ut med allihop på en gång? När jag gick i lågstadiet brukade jag åka till mommo och mofa efter skolan för att sedan bli följd till jumppan lite senare. Hade jag tur fick jag fisksoppa. Och glass med jordgubbssylt.

Det blir tomt och konstigt på lande i sommar med både folk och båt som saknas. Den närmaste tiden sörjer vi. Det hör till och det får man göra. Småningom går det över och blir minnen som lever kvar. Vi får försöka glädjas åt det vi har kvar (varandra) och sakna och leva tillsammans.
Jag är så tacksam för att jag har haft en så fin mommo och ett så nära och kärt förhållande till henne. Jag hoppas Filip också får uppleva det samma.

Vi alla minns och saknar mommo på vårt eget sätt. Saknar jag mommo köper jag en påse Werther's. Cigaretter klarar jag mig utan.

Nu blommar det

Medan det på våra skogsmullegrannars gård blommar tulpaner och annat som jag inte kan artbestämma är jag smygstolt över mina påskliljor som jag grävde ner i fjol och som nu står gula på vår gård. Det är också det enda som blommar.

En liten klick solsken på en annars torr och harpruttad gräsmatta.

Flaskvägran

Man ska vara försiktig med vad man önskar sig. Vi som hade problem med amningen i början har nu fått vår önskan att gå i uppfyllelse; Filip lever och växer på bröstmjölk. Det nya problemet är dock att flaskan helt plötsligt inte duger. När vi av en eller annan orsak erbjuder den (om jag är borta, vill ha lite paus eller om vi vill garantera en mätt och sovande kille) så blir han helarg och skriker och fäktar och vrider sig. När han sedan erbjuds bröstet äter han hur fint som helst.
Vi har trugat och lockat, försökt med olika flaskor, försökt utan mig i huset, försökt olika temperatur och försökt med både pumpad mjölk och ersättning. Inget duger.
Det här gör det svårt för mig att vara borta längre stunder. Igår drog jag springkurs och kom hem till en hungrig krångelbytta ett par timmar senare.  Jag kan ju inte låta honom hungra hur länge som helst så min egen tid begränsas ganska mycket och barnvakt är för tillfället inte möjligt.
Om det ser ut så här ännu om en månad får jag springa halvmaraton på en timme.

Hur det helt plötsligt kan gå så här kan jag inte begripa. Det gick så fint ett tag med både ock. Visst var det helamning vi strävade efter men sådana här ytterligheter hade jag inte väntat mig. Charmen med att han föredrar äkta vara bleknar lite. Tips tas emot med tacksamhet.

Tid

10 veckor i morgon. Tiden bara rusar och Filip är redan en stor pojke som liggandes på mage orkar hålla huvudet högt långa stunder, som svarar på leenden och som till vår stora glädje sover 5-8 timmar i sträck på nätterna (knack, knack). Han har fortfarande sin lite oregelbundna rytm på dagarna och våndas stundvis av ont i magen men i övrigt mår han bra. Just nu har han något slags vägra-flaskan-fas, vilket gör barnvaktandet något problematiskt. Han meddelar att han är hungrig men skriker och bråkar när han erbjuds flaskan. När han sedan placeras vid bröstet äter han hur snällt som helst. Typiskt. Jag som önskade att amningen skulle börja fungera och så blev det lite för bra. Hoppas det är övergående. Annars får han hungra de stunder jag är borta.

Tid är något han tar. Han tar egentligen all tid. Också vår egen tid på tumanhand. Den finns inte, för när den kommer passar vi på att göra sådant vi inte kan göra när han är vaken och kräver mat eller sällskap. När vi har en ledig kväll utan program sitter jag och ammar honom och så turas vi om att byta blöja, rapa honom eller leka med honom. Alternativt sover han tills middagen är klar och så gör han oss sällskap vid bordet. Ibland får vi äta turvis. Ser vi på film så gör han också det. Inte för att det stör, vi får mysa i soffan alla tre. Också våra samtal kretsar kring honom och enbart honom. "Ids du byta på honom?", "kom det mycket kakka?", "hur har han ätit idag?" och så vidare. Före vi somnar tar vi en snabb genomgång av dagens höjdpunkter och små irritationsmoment och också det brukar tangera honom (typ "jag fick äta lunch i fred" eller "han började skrika under promenaden så jag fick gå direkt hem"). När han väl har somnat för natten är jag också sängfärdig och det finns inte en chans att jag skulle orka med nians film. Det är lite störande men sängen lockar faktiskt mest just då.
Vår gemensamma tid har vi alltså med honom. Men så är han ju också en del av vår familj.

Egen tid får vi nog båda två. Jag får promenader eller springturer när jag behöver det och Jan får ägna sig åt det han vill när han vill. Jämfört med tiden f.F är skillnaden den att vi har vår egentid turvis. Tidigare kunde vi vara själva samtidigt men nu turas vi om.

Visst funkar det ju. Det är ju bara en kort tid som allt snurrar kring Filip och en kort tid som han är beroende av oss på det här sättet. Om några månader kommer någon annan att kunna ta hand om honom ibland (förutsatt att flaskvägran inte fortsätter). Just nu är vi tillräckligt bra föräldrar och ett fungerande team. Hoppas vi ändå snart får tid att vara bättre makar också.

Önskningen

För några år sedan hade jag en önskan och en bön. En önskan om att mina morföräldrar skulle leva så länge att de fick se våra barn. Jag vet inte om jag önskade att de skulle få leva ännu länge eller om jag önskade att vi skulle få barn, antagligen både ock. Oberoende så gick den önskan i uppfyllelse.

Mommo han träffa Filip. Hon hann till och med vara med på hans dop. Även om jag hade önskat henne många år till så är jag så glad och tacksam för det här.

Älskad och djupt saknad.