Läderbröllop

"Tänk att det efter tre år ännu är lika kiva att sova bredvid dig". -Jan

För tre år sedan satt jag vid frukostbordet och klämde i mig morgonmålet. Jag har inget minne av hur det kändes den mogonen, men jag insåg väl att det var min sista frukost vid mina föräldrars frukostbord, åtminstone som ogift. Jag vill minnas att jag var rätt så avslappnad hos frissan den förmiddagen och under den långa väntan på att få åka iväg mot kyrkan. Jag har en känsla av att min svägerska var mer nervös och uppspelt än jag. Sedan blir dagen ett ganska suddigt minne. Av allt att döma gick jag fram till altaret med pappa, ställde mig bredvid min blivande man, sade "ja" och marscherade ut. Vi möttes av en hop glada bröllopsgäster, fick ett risregn över oss, farmor var rörd så hon grät, efter bilen hängde tonfiskburkar och joggingskor (det skulle visst symbolisera oss) och så bar det av till festen på NJK. Också det minnet börjar vara suddigt men jag har en känsla av att jag var rätt så glad den dagen. Och kakan glömmer jag aldrig.

Det är tre år sedan. Läder är väl ett bra material att beskriva dagen med. Det håller rätt så bra, hur mycket man än sliter och river i det och är svårt att ha sönder om man inte tar till saxen. Det har varit rätt så ryckigt emellanåt. Ibland förundras jag över att vårt läder verkligen är så tåligt.
Det är väl det som "i nöd och lust" handlar om. Att inte ta till saxen, även om det inte alltid är så lustigt.

Nog har det hänt mycket under dessa tre år och man blir väl allt mer som den man lever med. Vi har nog utvecklats både som individer och som par och vi har hunnit gå igenom några ganska viktiga skeden i livet. Under det senaste året har vuxenpoängen bara rasslat in och det känns nästan som att vi börjar vara rätt så vuxna. Säkert hade jag klarat mig på egen hand men nog är jag otroligt tacksam att få ha en man vid min sida.
Jag tror inte att det går att beskriva vårt äktenskap eller med ord försöka berätta vilken underbar man jag har eller hur vårt förhållande ser ut. Därav detta osammanhängande inlägg. Jag kan väl bara konstatera att jag är lycklig även när jag känner mig oändligt olycklig och att jag inte är ensam även när jag känner mig otroligt övergiven och att jag alltid stöttas när jag tror att jag faller.
 
Jag är inte mycket för att fira, speciellt inte när det gäller mig själv. Men en bröllopsdag är nog värd att uppmärksamma på något sätt och då handlar det ju bara om oss. Så en skön dag bara för oss är för mig ett bra sätt att fira. För visst är vi rätt så duktiga på att hålla ihop. 

Dagen då jag gifte mig var knappast det viktigaste dagen i mitt liv. Säkert hör den till en av de gladaste och mest minnesvärda dagarna, men den dagen var kanske mer en symbol för den viktigaste tiden i mitt liv. Jag träffade Jan långt före vi gifte oss så visst spelar väl de dagarna också en viktig roll. Och till skillnad från alla romantiska filmer som kulminerar i bröllopsfesten så fortsatte våra liv också efteråt. Så att fira bröllopsdag är för mig mycket mer än att fira det att vi gifte oss.

Då.

Nu.