Läslus

I brist på annan obligatorisk sysselsättning än äta och slöa på soffan har jag under de två senaste veckorna läst tre böcker. Jag har njutit av samtliga och det fina är att ingen var någon annan lik.

Den första var Jonas Jonassons Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann. Den var fantastiskt underhållande och fick mig att fnittra högt flera gånger. Så absurd att den kunde vara en sann historia.

Den andra var en deckare, Camilla Läckbergs Änglamakerskan. Det är den åttonde i deckarserien och jag har verkligen gillat Läckberg. Annars har jag inte läst särskilt mycket deckare, men det är avkopplande läsning. Och spännande. Och intressant med historierna kring huvudpersonerna. Den fyllde min definition på en bra bok: en bok man har svårt att läga ifrån sig, som man blir helt uppslukad av och som man smått önskar att inte skulle ta slut riktigt ännu när det sista kapitlet återstår.

Idag läste jag slut Haruki Murakamis What I talk about when I talk about running. Läste den på engelska (inte på originalspråket eftersom japanskan hade vållat problem) men den är översatt till svenska också. Av dessa tre böcker var det här nog den som väckte mest tankar och inspiration. Författaren är en "running novelist", som han beskriver sig själv, och springer gör han. Långa lopp. Maratonlopp. Och andra lopp. Det är en del av hans liv och författarskap. Även om man inte sjäv är intresserad av löpning så kan man tillämpa hans otroliga motivation, självdisciplin och livsfilosofi.
En fin sak är att allt han gör, gör han för sig själv. Han tävlar bara mot sig själv, mot sina egna mål och sin av sig själv utsatta tid. Och det skall visst göra ont. Vem skulle annars sätta en massa tid och energi för att träna för ett ultramaratonlopp om det inte känns?
Det skall kännas. Oberoende vad det är. Och det är bara med eller mot sig själv man tävlar. Och för sig själv eller med sig själv man lever. Läs den. Och tillämpa som du vill. 


Några lånade rader eftersom jag inte kan säga det bättre själv:


“People sometimes sneer at those who run every day, claiming they'll go to any length to live longer. But don't think that's the reason most people run. Most runners run not because they want to live longer, but because they want to live life to the fullest. If you're going to while away the years, it's far better to live them with clear goals and fully alive then in a fog, and I believe running helps you to do that. Exerting yourself to the fullest within your individual limits: that's the essence of running, and a metaphor for life — and for me, for writing as whole. I believe many runners would agree”

"It was draining physically, as you can imagine, and for a while afterward I swore I’d never run again. I doubt I’ll try it again, but who knows what the future may hold. Maybe someday, having forgotten my lesson, I’ll take up the challenge of an ultramarathon again. You have to wait until tomorrow to find out what tomorrow will bring."


"My time, the rank I attain, my outward appearance—all of these are secondary. For a runner like me, what’s really important is reaching the goal I set myself, under my own power. I give it everything I have, endure what needs enduring, and am able, in my own way, to be satisfied."

Jag återkommer säkert till den här boken bara jag hunnit smälta de stora tankarna.
I morgon tar jag itu med Kaj Korkea-Ahos Se till mig som liten är. Kanske det blir ytterligare en bra bok värd att nämna.