Barndomsbagage

När jag var liten, i lågstadieåldern kanske, var jag inte alltid särskilt förtjust i att mamma och pappa tvingade med mig ut i skidspåret. Ännu mindre uppskattat var det av mina bröder.
Idag insåg jag än en gång hur tacksam jag är över att jag mot min vilja lärt mig att njuta av att åka skidor. Visst är det väl så med de flesta vuxna att de en dag märker att söndagspromenader eller utomhusvistelser med familjen inte är onödiga och att frisk luft är hälsosamt och uppiggande. Men för alla är det inte lätt att på senare dagar lära sig att älska flata. Det är inte omöjligt (jag har ett levande bevis) men jag kan tro att det är svårt att en dag komma på idén att ställa sig på skidorna och göra något man hatat under sin uppväxt. Jag tror nog att jag njuter av att skida åtminstone till en del tack vare att vi blev mutade med kakao eller våfflor som barn. Tekniken och sinnet för skidrytmen kom på köpet. Bra affär tycker jag.
Jag är inte särskilt duktig, jag skidar inte särskilt fort och jag skidar bara traditionellt med tårna pekande rakt fram.
Men jag är duktig på att njuta av det.

Så här fint hade vi det i Årespåren i fjol. Synd att vintern kom sent i år, men bättre sent än aldrig. Jag får väl bara vara tacksam för att jag alls fick möjligheten att ta fram skidorna i år. Jag hade nästan gett upp hoppet.