Föreställ dig en vårdag vid en spegelblank sjö. Isen har precis gått och vattnet kan inte vara varmare än ett par plusgrader. Iskallt. Du står på bryggan med handduken omkring din rykande kropp. Bakom dig har du en varm och skön bastu som du gärna skulle vända tillbaka till. Det alternativet finns men något får dig att stå kvar på bryggändan och tveka. Det är något med vattnet som lockar. Och skrämmer. Ovissheten skrämmer dig. Du vet att det kommer att vara iskallt. Du vet att vattenytan kommer att slå emot dig som en chock och att du kommer att spotta och fräsa och vara förvånad över vad som hände. Du är inte riktigt säker på om du har lust att utsätta dig för det otrevliga, otrygga och främmande.
Minuterna går och du hoppar flera gånger i dina tankar. Men du har inte vågat på riktigt ännu. Kanske vända om och gå in i värmen igen? Du låter handduken falla. Tar ett steg framåt. Tårna är redan över kanten.
Ska jag hoppa? Litar jag på att jag kommer över chocken? Litar jag på det som de andra säger, att det går över, att jag kommer att vänja mig, att jag kommer att klara mig upp ur vattnet? Och att när jag kliver upp kommer jag att vara en ny och fräsch människa som kan vara stolt och glad över att ha vågat hoppa?
Du hoppar.
Kylan sköljer över dig och du hinner bara önska att du aldrig hade hoppat. Upp till ytan, häpen, chockad, rädd. Du tar ett par simtag och du märker hur adrenalinet ger dig en känsla av välbehag. Du tar några simtag och märker hur du sakta men säkert vänjer dig. Precis som de andra sade att du skulle. Du simmar mot bryggan igen och kliver upp på simtrappan. Glad, stolt och lite förvånad över att du verkligen vågade.
Du ångrar inte att du hoppade. Du får gå in i bastun igen för att värma dig igen och kanske tänker du att du kanske vågar hoppa igen.
För en tid sedan satt jag på bastulaven och blankt vägrade att gå ut. Kanske ut och lufta på mig lite, men aldrig att jag skulle slänga mig i sjön. Småningom vågade jag mig ut på bryggan, fortfarande sur och arg för att någon eller något tvingade mig ut. Jag kunde ju titta lite på vattnet. Länge stod jag på bryggändan. Tvekade.
Jag hoppade någongång förra veckan. Mötte chocken. Sedan var det som om någon spolade tillbaka videobandet och jag hoppade igen. Mötte samma chock. Bandet spolade tillbaka, fram och tillbaka. Tills videobandet äntligen hölls på play. Under veckan har jag spottat och fräst. Och småningom vant mig. Simmat lite och klivit upp ur vattnet. Och idag tänkte jag för första gången att jag kanske kan tänka mig att kanske hoppa igen.
Någon klok, kunnig, erfaren och väldigt mänsklig läkare sade att det enda sättet att bli frisk och fri från en sjukdom av vilket slag som helst är att våga möta den.
Våga.
Inte förneka, inte fly, inte ta till försvarsmekanismer för att slippa undan de svåra och tunga känslorna man bär på. Våga acceptera det som är tungt och våga möta det för att kunna bearbeta det. Våga hoppa.
Jag har inte hoppat färdigt ännu. Många gånger kommer jag att stå på bryggändan och tveka, mesa ut och samla mod igen. Men jag vågar lita på att jag alltid kommer att komma över chocken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar