Ofullständighet och förundran

Under de här två veckorna efter förlossningen har jag hunnit bearbeta de flesta känslor som har rusat inom mig. En hel del är fortfarande sådant jag tänker på och grämer mig över men småningom börjar det gå över till acceptans.

Den svåraste känslan att handskas med är känslan av ofullständighet. Det började med förlossningen och det faktum att jag inte kunde föda "på riktigt". Det är svårt att förklara varför det känns så. Jag fick inte göra jobbet och jag fick inte se min son födas och ha honom vid bröstet direkt efteråt. De där starka känslorna av kärlek och anknytning som jag hade föreställt mig kom inte genast, jag var främst snurrig och trött efteråt. Jag kände mig misslyckad för att jag inte kunde ge honom den där viktiga närheten från början och många gånger har jag undrat om jag kan ge den nu.
Nu börjar jag komma över det hela, även om jag fortfarande tänker på det. Jag förstår ju att det var bäst för honom (och säkert för mig också) och det viktigaste är ju att han är levande och frisk. Kanske får jag en ny chans att föda "rätt väg" någon dag.

En annan sak som väcker känslan av ofullständighet och otillräcklighet är svårigheten att amma. Lillen var väldigt liten och väldigt trött de första dagarna och vi hade problem med att få något i honom. Det ledde till att vi skulle väcka honom, vilket visade sig vara hopplöst eftersom han somnade direkt igen. Jag var trött, frustrerad och olycklig över att inte kunna förse honom med näring. Vi fick ta till flaskan och ersättning och det ledde till en ond cirkel som vi nu försöker bryta. Jag vill ju kunna amma, jag vill ju att han ska få äta sig mätt utan att vi ska behöva ge något annat. Och jag vet att både han och jag mår bäst av att vara så nära varandra. Över det här har jag sörjt och gråtit (säkert också på grund av trötthet och hormoner) och känt mig misslyckad. Igen.
Också det här börjar jag kunna handskas med, även om det är en hård bit som vi kämpar med. Han verkar orka bättre nu och hoppet om att kunna amma åtminstone delvis har väckts igen.
Så klart var det viktigt att i början få i honom näring då han tappade så mycket vikt. Självklart är det viktigt att han äter och växer. Men nog är det något oförklarligt med det här om amning, sådant som män kanske inte begriper sig på.

Jag har heller aldrig känt mig så hjälplös, så sjuk och så beroende av andra som jag gjorde de första dagarna på sjukhuset. Jag har aldrig opererats (åtminstone inga större ingrepp) eller varit sjukare än magsjuk och jag har alltid kunnat handskas med min kropp. Nu var jag mörbultad och omtöcknad och invalidiserad och jag var långt ifrån mig själv. Det värsta med min situation var tanken att jag ensam inte klarade av att ta hand om mitt barn. Både jag och pojken var beroende av Jan och alla sköterskor och jag klarade inte den uppgift som jag precis hade blivit kallad till- att vara mamma.
Det var en hård bit. Som jag börjar komma över. Nu kan jag klara mig med honom så när som på att gå ut med honom ensam och jag börjar känna mig ganska hel igen. Jag försöker ännu anpassa mig till en förändrad kropp,  läckande mjölkpåsar, att vakna plaskblöt av svett mitt i natten och frysa om vartannat. Jag har ingen kontroll över det som händer, men det är väl ganska normalt.

Vi börjar lära känna vår pojke, men nog vållar han huvudbry flera gånger om dagen. Vi börjar skilja på ljud han gör i sömnen och ljud han gör när han börjar vakna. Vi kan läsa på hans miner när han tänker kakka och vi börjar kunna gissa oss till om han har ont i magen eller är hungrig. Han har överraskat oss med att kissa ner oss och sig själv två gånger inom loppet av en kvart och han kan bestämma sig för att vara mätt och börja sova för att vakna och vara vrålhungrig igen tio minuter senare. Jag blir ledsen när jag vet att något är på tok och känner mig usel när han gallskriker och jag inte vet om han är hungrig eller trött. Oftast är han ändå överdrivet söt och det kompenserar alla stunder av tvivel och frustration. Att han är vår son har jag ännu inte begripit.

Idag fyller han två veckor och jag är ensam hemma hela dagen. Eller inte ensam, jag har ju kvalitetssällskap. Än så länge sover han lugnt. Vi får väl se hur det går när han vaknar och konstaterar att det skulle vara dags för mat.