Jag tar det som en självklarhet att Husis kommer inploppande i postluckan varje morgon. Ibland går det inte så och då blir jag lite sur. Idag fick jag gårdagens tidning. Då blev jag mest förvånad.
Alltför ofta tar jag det som en självklarhet att vi är två personer som dricker kaffe på morgonen. Idag fick jag hejda mig när jag mätte upp kaffet. Idag var det bara en vid frukostbordet. Det är inte alls självklart. Inte alls självklart att jag har någon som snarkar vid min sida, som jag måste dela tidningen med, som håller mig sällskap på kvällen och som får mig att känna mig mindre ensam.
Det är först när jag saknar något som jag är van vid som jag förstår att saker och ting inte är självklara. Och när jag är gräsänka inser jag hur otroligt mycket jag gillar att ha en icke-självklarhet att sakna. Och vänta på.
Jag är väldigt otacksam. Speciellt när det finns något i mitt liv som jag tycker att jag saknar, något som andra får men inte jag men som jag önskar över allt annat. Då glömmer jag det jag har. Glömmer att vara tacksam. För trots allt så har jag redan mer än många. Jag har ett jobb att inte alltid ha lust att gå till. Jag har en man jag ibland måste gnälla på. Jag har ett hem jag gärna skulle flytta från. Nog är det märkligt att jag bara lägger märke till det jag inte har.
Måste bli bättre på att se det jag har och inte det jag inte har. Sedan kan jag bara hoppas på att få det där jag saknar. Som en bonus.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar