Att det är sommar i Helsingfors märks på långa vägar. Det gjorde det egentligen redan de där varma dagarna i maj då Esplanadparken plötsligt fylldes av picknickkorgar och det finska folkets vita axlar skiftade i rosa efter de första timmarna i solen.
Det är ett härligt fenomen att betrakta varje gång det blir sommar och varmt. Folket vaknar upp ur den djupa, deppiga vinterdvalan och blir glada och pratsamma och somriga. Terasserna fylls av vita magar som ropar efter en kall öl och de långa ljusa kvällarna får soffpotatisarna att se sig omkring. Centrum fylls med aktiviteter och det råder medelhavsstämning långt in på natten.
Helsingfors vaknar till liv och det är härligt att se. Dessutom är sommarstan otroligt vacker när man tittar lite närmare.
Finländarnas mentalitet är dock så fastrotad att inte ens sommaren kan ta den ifrån oss. Knappt har sommaren kommit igång förrän man börjar höra suckar:
Det är ju redan midsommar! Tänk att det går så här fort. Alltid samma sak, knappt har man hunnit inleda semestern och så ska man vara på jobb igen. Med min tur regnar det ändå hela juli. Nu är det midsommar och sen går vi mot mörkare tider igen. Sen är det höst. Typ i övermorgon. Skit också, så deppigt.
Sommaren går så fort att man knappt hinner gnälla över det förrän det bli höst igen. Sedan är det bara att dra på sig långbyxorna och den gråa kappan, sänka blicken och betrakta asfalten, gå till jobbet och sedan raka vägen hem för att sjunka ner i soffan och helst stanna inne hela kvällen. Och hela vintern. Och gräma sig över tanken att det snart blir en sommar man inte hinner få tillräckligt av.
Så börja nu! Innan det är för sent! Gå ut på stan, drick upp bastuölen, grilla sommarens korvranson, ät dig igenom sommarens glassortiment, sola tills huden flagar, skynda, för annars hinner du inte! Snart spelar syrsorna och då är det höst.
Skön sommar!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar