Nu har jag varit ute i arbetslivet ganska precis två månader. Och jag har ungefär 40 år kvar. 40 år! Kanske mer om pensionsåldern hinner höjas några gånger om. När jag blir pensionär har jag åtminstone en rätt så lång arbetserfarenhet att skryta med.
Till fots lämnar jag fortfarande tiotals kilometer bakom mig i veckan. I och med mitt arbete lämnar jag drygt tusen kilometer bakom mig varje månad. På hjul. Det blir en hel del körande och en hel del tid att sitta och fundera, drömma och iaktta.
Vid sjutiden på morgonen brukar ring ettans medelhastighet stadigt börja sjunka. Vad gör folk ute den tiden? Och på femtiettan sitter folk i bilkön och dricker morgonkaffet ensam vid ratten. En morgon underhöll jag mig själv genom att räkna ensamma bilister och i ungefär var femtonde bil färdades fler än en person. Ironiskt nog kom en tandemcykel emot mig. Det är kanske inte det man syftar på när man önskar att folk skulle samåka till jobbet. Nåja, jag är inte bättre jag heller där jag sitter ensam i bilen. Fast vem skulle jag nu skjutsa runt på till och från mina klienter?
Trafiken är nog inget att leka med. Eller ingenstans att leka. Jag är en lätt så lugn chaufför och det är nog ett varningstecken då jag börjar använda tutan. Ett sådant beteende har jag observerat hos mig när jag kör tillbaka efter dagens sista terapi. Då är jag ganska slut. Idag höll jag på att somna vid ratten. Plötsligt ökar riskerna för trafikolyckor när jag ökar mitt trafikyrande.
Så blir jag nog frustrerad då folk inte följer hastighetsbegränsningarna. Jag hör själv till denna grupp trafiksyndare, men det känns inte alls kul när någon gör en omkörning på höger sida om mig då jag redan kör för hårt. Det får mig att känna mig som en söndagsbilist samtidigt som jag skäms för att jag kör för hårt och då vet jag inte längre vad som är värre.
Så har jag också märkt att man inte behöver åka särskilt mycket utanför någon av ringvägarna för att stöta på en traktor.
Mycket tid går till spillo när man kör (jag antar att man inte får använda datorn när man kör om man inte ens får tala i telefon) men man hinner med mycket också. Tänka, planera nödlösningar för nästa terapi, buckla till andras bilar... Tur att jag får lön, nu har jag ju råd med sådant också. Är därmed en god kund hos både försäkringsbolaget och utbucklingsfirman (eller vad det nu heter).
Visst har jag hunnit få lite andra erfarenheter i och med jobbet, inte bara sådant som handlar om körning. Småningom hittar jag mig själv i min yrkesroll. Och att jobba med barn är alltid roligt och givande. Och hur usel min dag än är eller hur dålig jag än känner mig så blir jag ofta på bättre humör vid teraisessionerna. Kanske är det inte bara jag som är terapeut, barnen kanske fungerar som terapeuter för mig också. Undrar om det här klassas som att utnyttja barn?
Nu är jag i behov av ett förlängt veckoslut. Om inte för annat så dog Jesus på korset för att vi skulle få lite ledigt. Tack!
Glad påsk!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar