Att medge misslyckanden

Jag är något av en perfektionist. Åtminstone har jag en sådan sida. Jag vill helst lyckas och gillar inte att prestera under min förmåga. Det är visserligen en rätt så bra egenskap, men när ribban är för högt så blir fallet också högt. När jag misslyckas blir jag väldigt besviken på mig själv och när jag lyckas tycker jag det inte är värt att hurra för. Det känns ändå som om jag inte räckte till.
En annan sträng sida av mig är min oförmåga att låta mig själv slappa. Jag måste vara till nytta, effektiv och helst både för mig själv och andra. Måste prestera. För annars varken syns jag eller finns jag.

I morse måste jag acceptera ett nederlag.
Jag gjorde det för mig mest otänkbara och förargliga jag kan tänka mig att göra. Jag plokade ihop ett nästan färdigt pussel. Nästan färdigt.
Det är plågsamt pinsamt att medge att jag inte lyckades avsluta det. Att jag inte orkade. Luckan i himlen som skiftade i blått och lila förblev en lucka.
Min psykolog skulle ha sett det som en bra sak. Att jag klarade av att samla ihop pusslet och ge upp. Och vara nöjd med det.
Men nöjd är jag ju inte! Jag vet inte hur många 1000-bitars pussel jag har lagt, men det här var det första jag inte avslutade. Bittert.
Men ser man på det från andra sidan så har jag väl överträffat mig själv.
Det enda sättet att komma över detta är väl att ta revansch. Ordentligt. Höja ribban ytterligare och överträffa mig själv. 4000 bitar nästa. Och då skall alla bitar finnas på plats före jag städar undan det.