Död

Jag tror den här bloggen är död.
En mer levande hittar du här.

Vårtecken

Solen gassar in i vår lokal och vi sitter med fördragna gardiner.
Jag får peta bort grus från lenkkarnas botten.
Det luktar så där gott-illa på ställen där gräset börjar komma fram.
Jag börjar använda vårrock och vårskor. Trots att det ännu är köldgrader på nätterna.
Första löprundan utan huvudbonad.
Jag proppar i mig påskgodsaker och bestämmer att det blir godispaus efter påsk (yeah right).
Vårstädningen är avklarad.
Jag börjar tycka att det snart är sommarlov även om det fortfarande är tre månader kvar.

Om jag skulle få bli kvar i en årstid skulle jag välja våren. Även om sommaren är årets höjdpunkt så känns våren bättre. Mer hoppfull. Full av förväntan.

Ett år i arbetslivet

I fredags var det precis ett år sedan jag inledde min yrkeskarriär och precis ett år sedan jag började på min nuvarande arbetsplats. Tänk så fort det går! Och ändå känns det som att jag skulle ha varit där i evigheter.
Idag var det måndagsmöte och då firade vi vår ettårsdag. Jag har nämligen en kollega som började samma dag som jag, så vi passade på att tacka vårt team för det gångna året. Redan första dagen lärde jag mig att kakor och andra sötsaker har en garanterad åtgång på en kvinnodominerad arbetsplats, så jag kan vara ganska säker på att den här kommer att försvinna senast under morgondagen.

Det har varit en fint och lärorikt år. Jag tror inte jag har vuxit så mycket som jag har gjort under det här året på jobbet (mentalt alltså). Visst var studietiden en fin tid men nog är det så mycket bättre att få göra något av det jag kan i teorin. Dessutom känns det fint att känna sig viktigt.
Jag har bland annat lärt mig att
- det inte är så farligt om allt inte går som jag har planerat (detta har lett till att jag inte planerar så mycket)
- barn tycker att allt jag ritar är superfint
- barn minns visst saker och det är inte alls enkelt att lura dem, speciellt när det kommer till klistermärken
- bara min närvaro, ett litet tips eller bara det att jag lyssnar och bryr mig om kan lätta en bekymrad förälders hjärta
- lapplisorna i Borgå skall man akta sig för
- det går att äta lunch medan man kör så länge det inte är yoghurt
- jag behöver inte bevisa att jag kan något som jag egentligen inte kan utan att jag duger precis som jag är (en oerfaren talterapeut som mer eller mindre provar sig fram)

Och mycket, mycket mer.

Det kommer dagar då jag inte alls har lust att åka iväg, morgnar då jag helst skulle stanna hemma och då jag förbannar mörkret, snöyran och den långa bilresan med start i ottan. Lika ofta kommer dagar då jag får en varm hälsning och en kram när jag träffar någon av mina klienter och då dagen är räddad innan den ens har hunnit börja.

Glad i hågen och med en rätt så positiv framtidstro inleder jag mitt andra år i arbetslivet.

Guldet blev till sand

I går fick jag äntligen se Kristina från Duvemåla. Och visst var den just precis så fin som jag hade hoppats. Otroligt fin scenografi och strålande, sjungande skådespelarinsatser gjorde att jag verkligen kunde njuta.
Mamma prackade för ett tag sedan på mig Mobergs fyra böcker som pjäsen baserar sig på. Först såg jag nog lite förtvivlat på bokhögen från 50-talet. Men visst går de ju att läsa och ju mer jag läste desto mer insåg jag hur välskrivna och fina böckerna är. En otrolig historia helt enkelt, med spännande karaktärer så välbeskrivna att jag för mitt inre har kunnat se dem.
Jag har kring femtio sidor kvar av den sista boken, men jag har ändå kommit längre fram i historien än pjäsen någonsin gör. Det var nog en fördel att ha läst böckerna, det var svårt att i början få grepp om vad som sjöngs om på scenen och vem som skulle föreställa vem, men det kunde jag lätt räkna ut. Sälvklart saknade jag en hel del händelser ur böckerna, men allt ryms inte i ett skådespel. Jag njöt ändå. Nog är hon stark, Kristina.
Höjdpunkten blev så klart då vi äntligen var framme vid Guldet blev till sand. Minst lika bra som jag har hört Peter Jöback sjunga den. Mäktigt! Om det är något jag har lätt att njuta av så är det teater.

Om du inte har sett föreställningen, se den!
Om du inte har läst böckerna, läs dem!

2012

För ett år sedan skrev jag en ocensurerad sammanfattning om 2011. Här följer en minst lika ärlig resumé över det år som nu börjar lida mot sitt slut.

Det här året har jag

fått parkeringsböter fem gånger,
fått titlarna filosofie magister och leg.talterapeut,
inlett min yrkeskarriär,
bucklat till en svart Mercedes,
gått upp ca fem kilo,
sovit ensam 50 nätter,
börjat påstå att jag sysslar med långdistanslöpning,
sprungit mitt första maraton,
cyklat omkring på Åland,
blivit utskriven,
varit gladare än under 2011,
fått min första pedikyr och hållit på att svimma,
sett samtliga avsnitt av Solsidan,
haft fyra hela semesterdagar,
startat en ny blogg,
gjort glasyr på potatismjöl och märkt att det inte är samma sak som florsocker,
inte bakat fullt så många ostkakor som i fjol,

insett att jag inte behöver prestera för att vara tillräckligt bra för att finnas,
gått från Presidentti Gold Label (mörk) till Löfbergs Lila, alternativt att mala bönorna till kaffet, och därmed tagit ett steg till i mitt kaffesnobberi,
söndrat en espressopanna (ja, det kan man),
försiktigt börjat gilla mögelostar,
ä !@#$%^&* en hel pizza för första gången på länge,
på grund av sjukdom varit borta från jobbet två dagar med en "feber" som inte steg högre än drygt 37 (jag har alltså varit frisk som en nötkärna),
haft desto mera babyfeber,
kunnat njuta av julen och av annan social samvaro,
kört bilen till biltvätten tre gånger,
varit på massage för första gången i mitt liv,
kastat ut en julgran och tagit in en ny. 


Överlag minns jag mer av 2012 än jag minns av 2010-2011, så kanske var 2012 i det avseendet ett bättre år. Om det nu sen finns bättre och sämre år, jag vet inte. Åtminstone känner jag att jag har levt år 2012.
2013 får bli ett gott nytt år. Händelserikt hoppas jag.
Jag höll mitt nyårslöfte.
Jag måste ännu fundera ut ett för detta år. Ett kan jag åtminstone avlägga, och det är att inte försöka slå böteslapprekordet. Så rik är jag ändå inte.

Gott nytt år!

Kommersiell jul

Julgubben var snäll i år. Jag fick så otroligt fina julklappar att jag har svårt att tro att jag verkligen förtjänar så mycket fint. Jag fick den pryl jag verkligen hade önskat mig och även om det hade varit det enda så hade jag varit lika glad ändå. Blev överöst av sådant som jag inte ens vågat hoppas på att få. Wow, vilket julkappssaldo! Det var nästan så att jag kunde utmana min fyraåriga kusin i tävlingen om vem som fick flest paket. Tur att han vann.
Jag har verkligen njutit av adventstiden, av allt julstök, julklappsshoppingen, pysslet och hemlighetsmakeriet som hör julen till, och ännu igår på julafton njöt jag av att få ha släkten omkring mig och fira jul tillsammans.
Idag har jag självklart glatts åt mina klappar, men nu börjar jag nästan skämmas för min lycka. Jag har ju allt, både familj och saker, och jag lever i min lilla trygga bubbla och har det varmt och skönt. Nästan så att jag inte vågar vara glad då jag vet att många inte alls har det lika bra. Alla har inte firat med sina nära och kära, alla har inte kunnat njuta av julstämning och frid, alla har inte fått oförskämt fina julklappar och alla är inte friska. Alla är inte glada och alla tycker inte att julen är en mysig högtid alls.
Jag som redan hann tänka att det här är den bästa julen på länge för mig. För första gången på flera julaftnar har jag varit fri från ångest. "Är du frisk nu?" frågade Jan. Jag tror det. Den här julen skäms jag ju nästan för att jag har det så bra.
Och för att ge exempel på resultatet av denna kommersiella så kan jag berätta att jag skriver det här inlägget på min sprillans nya iPad.

God fortsättning!

Det ljusnar

Va?
Går vi mot ljusare tider?
Det är idag det vänder, dagarna blir längre igen.
Märkligt.
Den mörka tiden hann ju inte ens bli riktigt mörk.