41

Han trivs där inne. Lite för bra. Det beräknade datumet kom och gick för en vecka sedan och även om man inte borde fästa alltför stor uppmärksamhet vid den dagen så var det nog som att en länge väntad speciell dag bara kom och gick utan att vara särskilt speciell. Som att konstatera att det är julafton och  gå till jobbet som vanligt.
Jag trivs inte lika bra längre. Jag har mått prima i 40 veckor men den senaste har varit ganska eländig.  Jag har den där bekanta molande värken som annars inträffar ungefär en gång i månaden, en jobbig ryggvärk och stundvis en strålande, knivskarp smärta som troligtvis uppstår när killen borrar sitt huvud i riktning neråt. Dagarna går till att variera ställning i soffan, stå ut med vågor av värk och ta en sväng runt kvarteret för att få lite frisk luft. Promenader i motionssyfte har jag fått lämna och nu vankar jag sakta fram precis som om jag var gravid.
Fem dagar måste jag stå ut innan jag får gå på övertidskoll. I värsta fall. Hoppas vi inte behöver vänta så länge.
Nu klagar jag. Högt. Hittills har jag tänkt att jag har varken orsak eller rätt till att klaga då jag vet att barn inte är en självklarhet och att det definitivt är värt all smärta, men nu gör jag det i alla fall. Jag kan ju ännu tillägga att jag har ofantligt långtråkigt och har knappast någonsin känt mig så oföretagsam och onyttig som nu. Rentav lat. Det gör inte saken bättre precis.

Dags att byta ställning.