Talterapeft

Nu har jag varit anställd ganska jämnt en månad. Så det är kanske dags att uppmärksamma min nya livssituation, för det är nog en ganska stor skillnad mellan att vara studerande och att vara det man ska bli när man blir stor.
Jag fick mitt betyg och jag besökte universitetet för sista gången på länge. Lite märkligt kändes det ju, men samtidigt kände jag lättnad och befrielse.
Jag är färdig. Redan? Är jag inte lite för ung för att bli vuxen?
Jag vet inte hur det gick till, men saker och ting har en tendens att ordna upp sig utan att jag behöver bekymra mig eller anstränga mig desto mer. Och denna gång behövde jag inte ens be. Jag fick jobb direkt (visserligen hade jag en halv fot in i företaget redan) och jag har nu arbetat som talterapeut i fem veckor. Jag har inte riktigt förstått det ännu.
Nackdelen med att inte studera längre är att sådana där spontana lunch- eller kaffeträffar inte längre kan bli av. Dessutom rör jag mig inte längre i centrum, vilket också är konstigt och vilket begränsar shoppingmöjligheterna. Detta kan kanske ändå ses som en fördel.
Och så är det ju bara ett faktum att jag faktiskt har inkomster som räcker till mer än mat och hyra.
Hur som helst så är jag nöjd och glad över att inte studera längre. För jag stortrivs på mitt jobb! Jag får pyssla, spela, leka... Och så har jag ett gäng människor omkring mig som jag utan tvekan kan påstå att utgör en fin arbetsgemenskap. Ja, och så är alla klienter alldeles ljuvliga att arbeta med.
Det jag ännu inte riktigt har vant mig vid är tanken att jag faktiskt är talterapeut. En som har ansvar och som förväntas kunna sin sak och som borde kunna fatta stora beslut. Själv. Jag är inte längre en praktikant som har en handledare att skylla på om något går snett. Ingen som läser igenom torviga utlåtanden eller som berättar för mig vad jag borde rekommendera. Jag borde ju faktiskt kunna min sak.
Jag lär mig något nytt varje dag. Det är det som är det mest givande i mitt arbete. Jag tänkte någon gång att jag inte kommer att lära mig något nytt efter studietiden, men så är det ju inte. Jag lär mig visst. Det är väl det som kommer att kallas arbetserfarenhet.