Vilken helg!

Helgdag och ledig fredag gav oss ett fyradagarsveckoslut och att det råkade vara sommarvärme och solsken var ett sammanträffande som vi har njutit av och utnyttjat till fullo. Vi har hunnit med trädgårdsarbete, grillsäsongstart, picknick, cykelutfärder och en hel del lek på gården och även om det bara är början av maj så tror jag mig ha blivit lite solbränd på köpet.
Filip stortrivs ute och skulle helst inte alls komma in. Eller så är det bara en del av hans nej-fas. Det är ändå roligt att märka att han gärna är utomhus. Den dagen kommer väl när man får tvinga honom upp ur soffan och ut i friska luften. Han kommer att gilla sommar på landet med ännu mer utrymme att springa omkring på. Vi får se upp lite grann ändå. Han far iväg som ett skott och har man inte koll på honom så hinner han sticka iväg på mer eller mindre farliga upptäcktsfärder.

Årets första utelunch på bakgården.

Morsdagen till ära har Filip plockat blommor. I samma veva lärde han sig ett nytt ord. Det låter dock som wuwwa, men helt klart är det blomma han menar. Idag blev det cykeltur och picknick och ponnyskådning.

Hållas på picknickfilten var inte så lätt...

Vi får se hur länge våren tänker erbjuda sommarvärme. Undrar hur vi ska klara oss när det blir kallt och regnigt, vi som har hunnit bli bortskämda.

Tio år

För tio år sedan var jag på dejt. Med en ganska spinkig kille som trodde att han var stark och som hade en faslig frisyr. Måste ha varit lite blind.
Den dejten slutade av allt att döma ganska bra. Efter tio år är han fortfarande densamme men han har mognat en aning, blivit lite starkare och hunnit fixat håret.

Hemlagad glass

Jag lånade glassmaskin till den mer eller mindre regelbundna matlagningen med mina väninnor och vi åstadkom en jättegod blåbär-kardemummaglass. Det var lätt. Bara vispa här och där, blanda ihop och låta maskinen göra jobbet. En timme och så lite frystid. Busenkelt!
NOT!
När jag sedan fördjupade mig i ämnet (måste ju passa på att laga glass nu när jag har maskinen till låns) så märkte jag att vi hade gjort en fuskglass. Det är inte alls bara att vispa och blanda. Först ska man ju koka grädde och mjölk, vispa äggula och socker, sedan hälla grädde över äggen och sjuda alltsammans, närmare bestämt till 82 grader. Därefter ska smeten stå i kylen och dra över natten för att få bästa smak och ner i maskinen ska smeten först följande morgon. Sen får den snurra en timme och sedan ska den frysas minst fyra timmar. Så det var inte snabbt och enkelt. Eller nog ganska enkelt, men tidskrävande.
Vad är då skillnaden? Jo, konsistensen och hur snabbt glassen smälter på tallriken. Vår blåbärsglass blev jättegod, så det ju inget fel på snabbvariantens smak i alla fall. Men den blev ganska fort rinnig. Efter att ha gjort vaniljglass enligt alla konstens regler blev konsistensen så där segmjuk och den hölls fin i skålen ända till sista skeden (lite rinnig blev den i kanten men det kan bero på att den inte var i frysen så länge).
Det blev en underbart god gammaldags vaniljglass. Följde det här receptet och läste lite anvisningar på ett antal andra sidor.

Var lite skeptisk när jag hällde i den väldigt lösa vaniljsmeten
i glassmaskinen, men se så fin den blev!

Riktig gammaldags vaniljglass!

Nu är jag fast. Nu ska det testas andra smaker och eftersom övning ger färdighet så strävar jag efter ännu bättre konsistens och krämighet. Glass is the new cheesecake!
Mamma- det kan hända att det dröjer ett tag innan du får tillbaka din maskin...

Från en sak till en annan. Kärt barn har många skor.

Mindre bra

Det har varit en mindre bra period för Filips del. Vi skyller på tänder. Han har krånglat med maten en längre tid nu och den senaste veckan har han ätit knappt någon mat alls. Man får truga, lirka, luras och trixa för att få i honom ens ett par skedar. När inte ens fruktmums duger så är ju något fel. Hittills har han också klarat av lite större bitar men nu mal han maten i evigheter tills han spottar ut det. Det är lite jobbigt. Jag vet ju att han inte svälter men det är väldigt frustrerande att laga mat, duka fram och sedan få städa undan oäten mat eller torka upp det som har hamnat på golvet.
Det gick lite tokigt med att sakta men säkert sluta amma. För ett tag sedan klarade vi oss med bara kvälls- och tidig morgonamning men nu när inget annat smakar så blev det inte så mycket av att sluta helt. Nåja. Hoppas det är en fas. Stackaren fick feber tidigare i veckan av de besvärliga tänderna och han verkar ha ont eller åtminstone störas av att det kliar och känns.
Nätterna är också mindre bra. Eller snarare kanske somnandet. Filip vaknar flera gånger, sover oroligt och är ganska gråtig. Detta mitt i vår sömnskola där Jan har sovit på golvet bredvid Filip i några veckor nu. Prima kombo.

Annars är det helt okej. Filip stortrivs ute och han är glad för det mesta (om vi inte äter eller ska sova). Han visar allt mer en egen vilja och för att få in honom från gården får man locka och muta lite eller ibland kånka in en protesterande unge. Han har börjat babbla mera och äntligen producerar han något som låter som "mamma". Att han skulle kalla mig det händer inte men han kan åtminstone uttala det. Det som är skönt att märka är att den svåra fasen av rädsla eller blyghet för andra (också bekanta) har gått över. Nu är han helt okej med att bli lämnad med någon bekant och han vågar röra sig på egen hand bland andra barn och vuxna då han vet att vi är i närheten. Jag vågar försiktigt hoppas på att dagisstarten inte blir katastrof.

Vår jäbä. Som har hittat sina fickor.

Synd att mat och sömn är ganska viktigt för det allmänna välbefinnandet. Bortsett från denna förhoppningsvis övergående fas så har vi det ganska bra.

Komplimanger, ord och promenader

"Han är så söt!"
Det har vi fått höra sägas flera gånger om vår son. Vad svarar man på det? Tack? Det är ju inte precis min förtjänst att genkombinationerna blev till hans fördel. Han kunde ju ha fått sin pappas näsa.
Jag håller helt med. Jag tycker också att han är söt. "Jag vet" är kanske ändå lite fel att svara på kommentaren. Visst blir jag glad när någon säger att Filip är söt, men kanske borde man rikta komplimangen direkt till honom i stället. Sedan kan man berömma oss för hur bra vi har uppfostrat honom, om vi nu lyckas med det.

Förutom att han är söt så har han ganska bestämda åsikter. Dessvärre har han inte särskilt många ord att använda för att uttrycka sina önskemål. Något ganska nytt som han säger är "jaa"(inte med ett vanligt finlandssvenskt a utan det låter mer som en blandning mellan a och ä).
"Vill du ha banan?" "Jaa!"
Förut om han ville ha något så pekade han och sade "de de de de de!" tills han fick det. Nu säger han "de de de, jaa!"

Idag har vi inte bara varit stolta över hur söt vår kille är utan också mäkta imponerade över hur fint han kan gå. På bara några veckor har Filip gått från att vägra gå ute över huvudtaget till att själv traska ner till sandlådan. Idag var vi på Galna Dagar och efteråt lät Jan honom gå själv- från Stockmann till bussen på Järnvägstorget! Sedan gick den knappt 14 månader gamla killen från busshållplatsen hem. Bra att han har en pappa som uppmuntrar honom.
Vi tog oss en aftonpromenad runt kvarteret också. Det går ju långsamt och ibland baklänges men Filip tycks gilla det nu när han vet att han kan.

Nog med beröm. Han må vara söt men någon bra sovare är han inte. Sömnskola pågår och vi får se hur många veckor Jan får sova på madrassen bredvid Filips säng...

Han är så stor

Det behövdes bar mark och vårvärme för att Filip skulle vilja gå själv ute. För några dagar sedan sa jag åt honom att själv gå ner för trappan (trappan i det här fallet är steget ut genom vår dörr, men trappor är något som motiverar honom) och det gjorde han. Sedan traskade han hela vägen ner till sandlådan. Det här gör honom ännu mer till en liten pojke. Snart kan han ju gå själv till bilen också. Och han är så nöjd och stolt när han märker att han kan.

Så mycket roligare med bara händer!

Senast idag beundrade jag min lille son när vi gjorde entré på föräldrakursen. Jag bar in honom från bilen men sedan gick han själv. Trots att det var ett nytt ställe och trots att där var mycket folk. I sin lilla jacka och sina gröna Crocs såg han så tassigt söt ut. Problemet med att han har blivit mindre rätt och mer frimodig är ju att han helst gör som han själv vill. "Kom nu" är inget han lyssnar till så även om jag jublar över att han rör sig på egen hand så får jag nog ta honom under armen när jag vill ha honom dit jag vill.

Loppisfynd. Och han älskar dem.

Föräldrakursen avslutades idag och efter fem gånger är vi kanske lite mer visa. Åtminstone har kursen väckt diskussion och tankar även om mycket av det som togs upp kanske gällde lite äldre barn. Får se hur mycket vi minns. Ska försöka samla mina tankar och kanske skriva något om kursen vid lämpligt tillfälle.

Rödvin och choklad

Rödvin och choklad lär ju vara hälsosamt i måttliga mängder. Det är ungefär det som jag har levt på de senaste dagarna. Tyvärr är det knappast påskägg och nougat som har de hälsosamma effekterna och så tror jag att "måttliga mängder" överskreds redan på skärtorsdagen. Tur att det bara finns några små ägg kvar att göra slut på så att vi sen får återgå till normal diet igen.

Påsken har utöver chokladägg innehållit diverse besök och lamm i olika former. Höjdpunkten var dock att få prova den nya cykelstolen och göra ett par små utflykter för att titta på, ja, lamm.
Fallkulla är nära beläget och där fick vi se på små killingar och ankungar. Idag besökte vi Tomtbacka gård och fick köa i lera för att få se de små lammen. Söta var de ju och värda köandet. Det piggade upp Filips annars ganska griniga dag.

Jag konstaterade att jag inte har cyklat på typ två år. Så befriande det kändes att sätta sig på sadeln igen! Lite vingligt och ovant med Filip där bak men jag vande mig ganska snabbt. Filip verkade trivas så jag tror att det blir ett bra sätt att fördriva vackra vårdagar på.

Hoppas vårvärmen blir ännu varmare!