41

Han trivs där inne. Lite för bra. Det beräknade datumet kom och gick för en vecka sedan och även om man inte borde fästa alltför stor uppmärksamhet vid den dagen så var det nog som att en länge väntad speciell dag bara kom och gick utan att vara särskilt speciell. Som att konstatera att det är julafton och  gå till jobbet som vanligt.
Jag trivs inte lika bra längre. Jag har mått prima i 40 veckor men den senaste har varit ganska eländig.  Jag har den där bekanta molande värken som annars inträffar ungefär en gång i månaden, en jobbig ryggvärk och stundvis en strålande, knivskarp smärta som troligtvis uppstår när killen borrar sitt huvud i riktning neråt. Dagarna går till att variera ställning i soffan, stå ut med vågor av värk och ta en sväng runt kvarteret för att få lite frisk luft. Promenader i motionssyfte har jag fått lämna och nu vankar jag sakta fram precis som om jag var gravid.
Fem dagar måste jag stå ut innan jag får gå på övertidskoll. I värsta fall. Hoppas vi inte behöver vänta så länge.
Nu klagar jag. Högt. Hittills har jag tänkt att jag har varken orsak eller rätt till att klaga då jag vet att barn inte är en självklarhet och att det definitivt är värt all smärta, men nu gör jag det i alla fall. Jag kan ju ännu tillägga att jag har ofantligt långtråkigt och har knappast någonsin känt mig så oföretagsam och onyttig som nu. Rentav lat. Det gör inte saken bättre precis.

Dags att byta ställning.

Still no baby

Lite som en paj...

... som enligt receptet har varit tillräckligt länge i ugnen men som ändå inte verkar vara riktigt klar. Man sticker lite i den och tänker "ännu fem minuter". Och så gör man samma sak igen när fem minuter har gått. Och man undrar om den alls blir färdig.
Ungefär så känns det.

För symptomfri

Rådgivningstanten hittade mig i väntrummet och konstaterade att "nehej, du har inte fött ännu". Nix. Det tycks fortfarande vara tillräckligt mysigt där inne i magen.
Både förra veckan och idag verkade det som om hon tyckte att jag är lite för symptomfri. Svullen? Nej. Sammandragningar? Övnings-. Sådana som gör ont? Nä. Torr i munnen? Tror inte det. Halsbränna. Nä. Ont i ryggen? Ibland kanske.
Jag vet inte riktigt hur jag ska svara när hon undrar om det gör ont när hon klämmer på magen. "Står du ut?" Inte är det särskilt mysigt, men jämfört med hur jag föreställer mig förlossningssmärtorna så står jag ut utan problem. Jag vet inte riktigt vad jag ska klaga på eller inte klaga på. Jo, jag känner mig klumpig och stel, jag har konstant ont i ljumskarna och där... ja typ mellan dem... och jag har ont i korsryggen ibland. Vissa morgnar mår jag illa och jag kan sova ett par timmar på dagen utan att nattsömnen störs. Eftersom jag inte har något att jämföra med och jag antar att andra har det ännu jobbigare så ids jag inte lyfta fram sådant som känns som smått. I det stora hela mår jag ju rätt så bra.

BB-väskan är nästan packad och vägkosten är införskaffad. Det värsta vore ju en vrålhungrig och purken man vid min sida när jag annars också våndas.
En vecka kvar. Om det ändå vore så. För att vara förberedd på allt så har jag börjat räkna med att det kommer att gå två veckor över och att jag kommer att vara smidig som en valross och pigg som en sengångare, att förlossningen tar typ 36 timmar, att jag kommer att spricka upp flera centimeter och att det är en femkilosbaby som till slut läggs på mitt bröst. Om det går ens lite bättre än så kan jag bara vara positivt överraskad.

Fösta säsongen av HIMYM, check! Får se om det är en eller tre veckor soffhäng kvar.

Att få dagen att gå

Jag är inne på min tredje vecka som mammaledig. Och då menar jag ledig. Jag kan fortfarande göra precis det jag känner för utan att vara beroende av någon annan. Det lär inte vara särskilt länge så jag försöker låta bli att ha dåligt samvete över att inte göra något som jag skulle klassa som vettigt.

Jag trodde jag skulle dö av tristess när jag tänkte på den dryga månaden av "göra ingenting" men nog är det märkligt hur lätt det är att få tiden att gå. Förra veckan var rentav nästan stressig med alla läkarbesök och träffar jag hade inbokade.

Idag steg jag upp med tuppen (Jan) så dagen började rätt tidigt. Jag har hunnit tvätta kläder, gå på promenad, lägga pussel, gå till butiken (närmast vankat, jag ser extremt gravid ut när det är halt på vägarna och jag försöker hållas upprätt) och se åtta avsnitt av How I Met Your Mother medan jag använde magen som bord för en hög med M&M's. Dagens sista projekt blir brödbak, troligtvis varvat med ett par avsnitt av HIMYM.
Flera sådana här dagar klarar jag inte av efter varandra, så därför varvar jag med lunchträffar och annat program under resten av veckan.

Jag har hunnit med sådant jag inte skulle ha hunnit med om jag hade jobbat normalt (läsa, lägga pussel, göra klart fotoboken 2014, träffa vänner...) och även om det emellanåt blir ganska mycket soffhäng så är jag väldigt nöjd över den egentid jag får nu. Det lär bli knappt om sådant i framtiden. Så jag klagar inte. Småningom börjar jag ändå hoppas att det är närmare två än fem veckor kvar av väntan.

Uppmärksammad

Igår plingade det på dörren och det är inte något som händer alla dagar. Jag måste ha sett smått förvånad ut när jag öppnade dörren med händerna röda av rödbeta och väldigt hemmaklädd (närmast orepresentabel för andra än min man). Där stod grannen från våningen ovanför och frågade om hon fick störa. Grannen som vi hälsar på, som vi råkade stöta på på rådgivningen och vars man brukar sitta bakom knuten och röka.
Visst, sa jag. Hon räckte över ett paket med miniblöjor som hon menade att deras son inte hann använda förrän han var för stor. Behöver ni? frågade hon.
Såklart tackade jag ja och tog emot de små blöjorna som eventuellt kan behövas om lillen väger mindre än tre kilo eller är väldigt spinkig.
Att grannen som vi främst hälsar på och som vi knappt känner igen på andra ställen än på gården tänkte på oss i blöjöverflödet är ganska trevligt.

Magen väcker uppmärksamhet annanstans också. På gymmet igår kände jag hur tanterna och gubbarna tittade på mig och några kommenterade det fina i att orka träna trots en extra vikt. Plötsligt går det upp för mig att jag är ganska höggravid. Med fyra veckor kvar till beräknad ankomst kan jag väl räkna med att han tänker ta sig ut vilken dag som helst nu.

Vi har de flesta grejer som kan tänkas behövas när vi blir tre. Dock måste vi åtgärda en sak i den minstes säng. För att citera Arvo Ylppö i hans bok från 1928: "Barn brukar ofta i sömnen omedvetet sätta sig upp eller annars oroligt kasta sig hit och dit i bädden. Därför måste man se till att barnen ej kunna falla ur bädden. Av detta skäl låta vi barnen helst ligga i järnsängar, vilka äro försedda med höga nedfällbara sidor, så att barnen ligga i sängen som i en häck... ...I en sådan bädd kunna vi medels något slags skyddsbälte eller hängsel för yttermera säkerhet binda fast de mindre barnen, så att de på intet sätt kunna falla i golvet..."
Små ändringar i det blivande barnrummet kommer vi också att måsta göra.
"Alla slag av dammsamlande mattor och tygbeklädda möbler äro olämpliga i barnkammare. Det ändamålsenligaste för golvet är en linoleummatta, som noggrant bör hållas ren. Tapeterna på väggarna äro ej bra, emedan barnen lätt riva sönder dem. Väggarna böra förses med minst 1/4 meters hög panel. Denna skall dessutom målas med vit oljefärg, så att den kan tvättas vid behov."

Tur att jag har tid att förbereda här hemma ännu. Jan, kom ihåg bälten och panel på hemvägen idag!

Tupplurens lov

Jag anser mig fortfarande vara i ganska gott skick trots att magen börjar vara påtagligt stor och det bara är två månader tills bullen är färdiggräddad. Visst är jag långsam och seg och blir sjukt andfådd i för många trappor och visst har jag allt oftare låtsassammandragningar, men ändå går det bra att jobba och vara igång. Det enda märkbara som jag tycker att påverkar min tillvaro är en trötthet som tränger sig på. Vissa morgnar känns det som att jag inte alls har sovit ut och vissa dagar gör jag allt för att inte gäspa stort mitt under en terapi. "Trött" har dock vissa klienter konstaterat och det visar ju att jag har svårt att dölja det. Jag är ännu sämre på att vaka än normalt och hela kroppen känns matt som efter en hel dag ute i skidspåret.
Efter arbetsdagen försöker jag komma iväg på en promenad ganska direkt för så fort jag lägger mig på soffan är risken stor att jag somnar. Där kan jag lägga mig efter att ha fått mig en dos vardagsmotion. Somnar gör jag. Tupplurar hör till vardagslyxen jag uppskattar stort just nu. Jag kan inte påstå att jag känner mig som en ny människa efteråt, jag är om möjligt ännu segare och vill inte stiga upp, men skönt är det.
En risk finns dock. Det är att råka somna vid sjutiden på kvällen och vakna en timme senare. Av någon anledning är jag inte så trött när jag ska lägga mig senare på kvällen.
Tupplurarna tänker jag ta tillvara på så länge jag kan. Det kan ingen klandra mig för.

I väntans tider

"Väntar du på att bli mammaledig?" har jag fått svara på ett antal gånger. Jo, visst, men först väntar jag faktiskt på julen. Om knappt tre veckor har jag städat mitt bord, lämnat tillbaka dator och telefon och vinkat hejdå åt mina kolleger. Sedan får jag börja baka, pyssla och julmysa på riktigt.
Vi tjuvstartade lite dagen före lillajul och har redan tomtar och ljusstakar framplockade. En första sats pepparkakor och är bakad och halväten och gårdagens fest gav försmak av sockerfylla och oregelbundna mattider. Om jag inte hade en växande mage skulle jag nog ändå vänta på julledigt och vara i stort behov av paus från jobb och vardag. Att ledigheten sedan bara fortsätter på obestämd tid är ett litet stort plus.
Visst väntar vi ju. Ett par månader får han gärna trivas i magen men sedan är han så välkommen så. Jag förundras fortfarande över att det verkligen är en liten människa där inne. Han gör sig påmind varje gång han rör på sig. Just nu är han det som får mig att känna mig lycklig under en annars så ovanligt jobbig höst. Hoppas han kan ge ljus också åt andra.

Fridfull adventstid!