Vem är du?

Vem är du
som på en bråkdels sekund förändrade våra liv,
som gav oss ett glädjerus
och som uppfyllde våra drömmar,
som gjorde mig oändligt trött,
som gav mig dagar av konstant krabbiskänsla,
som fick mig att ogilla choklad och majs,
som gav mig ett sug efter frukt och salmiak,
som får mig att gråta utan orsak,
som får mig att träna mindre och prioritera om,
som krossade mina maratondrömmar
men som i dig själv är en större dröm än någon annan,
som gör mig så orolig
men samtidigt så lycklig?

Att en så liten kan göra så mycket.

Av och an

Vi flydde till lande så fort vi båda var klara för semester och där fann vi oss till rätta rätt så fort. Visst är det ett speciellt ställe för mig, där har jag ju ändå tillbringat tid i 26 somrar, men egentligen handlar det mest om att få komma bort. Min bättre (?) hälft tyckte länge att det är rätt långtråkigt och väldigt osocialt att vara borta från stan så länge och att inte träffa vänner på flera veckor är ju visserligen trist. Tur att han har börjat gilla läget. För jag älskar det.

Jag behöver faktiskt inte mina vänner under min semester. Förstå mig inte fel nu, men så är det. Jag saknar sällan mina vänner. Jag vet ju att jag snart är tillbaka i vardagen och blir tvungen att vara social igen.
Jag är väldigt okej med att bara vara. Inte behöva vara någon annan än mig själv, inte behöva prestera om jag inte vill och ta dagen som den kommer. Det här kan jag inte göra i stan.
Dessutom känns semestern längre när man är borta. En vecka på lande kändes som en evighet och det betyder att jag fortfarande har en evighets semester kvar.

Nu är vi trots allt tillbaka i stan en sväng. Bara av och an. För att uträtta lite ärenden och för att de facto träffa vänner. För att tvätta lite kläder och se att huset står kvar.
Skönt att komma hem. Att springa andra rutter än längs landsvägen åt antingen det ena eller det andra hållet. Skönt att duscha. Och skönt att klä sig i annat än shorts och topp som man gått med i tre dagar i sträck.

Det nästbästa var att se att min ros jag planterade blommar.
Det bästa är att veta att vi snart packar in oss i bilen och åker tillbaka till mitt smultronställe.

Update bara för att

Det är dött på den här bloggen. Tyvärr. Det är helt enkelt för jobbigt att skriva på två ställen. Dessutom misstänker jag att jag har fler läsare på min andra blogg och att de få som trillar in här ändå följer min andra sida.

Överväger starkt att avsluta här. Måste väl samla lite mod först.

Vi är installerade och hemmastadda och saknar endast nattduksbord och snygga(re) gardiner i sovrummet. Annars har vi allt. Och vi stortrivs.

Gården grönskar och gräset är klippt ett par gånger. Bärbuskarna verkar bära frukt och jag har plockat och tillrett min alldeles egna rabarber. Det mest framträdande ljudet är fågelkvittret och lägenheten är sval och ljus.

Vi har grillat. Och ätit ute på terassen. Vi har ätit frukost på terassen. Jag har planterat en ros. Vi har gjort en hel massa saker som vi inte har gjort i vårt alldeles egna förut. Sådana saker som jag hittills bara har drömt om.

Just nu har vi nog nästan allt vi kan önska oss.

Det är nu tre veckor kvar till en (enligt min mening) välförtjänt semester. Fem veckor. Det ser jag framemot. Att glömma jobbet och bara vara. Nog för att jag gillar mitt jobb men just nu känns det som att jag inte har särskilt mycket mer att ge. Tur att man kan ha talterapi i sandlådan.

Det var en update, kort och koncist, bara för att jag vet att det är länge sedan sist.

Att vänja sig

Vi har bott ivårt egna en vecka nu. Jag vänjer mig fortfarande. Jag får tänka två gånger när jag kör hem, jag måste fundera vilken nyckel som går till hemdörren, jag får vänja mig vid att kylskåpet är bakvänt och jag får vänja mig vid att den översta kökslådan inte är ett skärbräde. Jag vänjer mig väldigt gärna vid att ha diskmaskin.

Vi har en fungerande badrumslampa och fläkt. Det var ett tag sedan.

Frasen "Va sa du?" har använts mer frekvent än tidigare. Plötsligt går det stunder då vi inte ser varandra och det något större utrymmet gör att vi inte heller hör varandra.

Vi får också lära oss att vi bor på första våningen. Vi kan inte längre gå omkring hur som helst (läs: nakupelle) utan risk för att bli påtittade.

Det är tyst. Ingen hiss som går, inga smällande dörrar i korridoren, ingen buss som tsssch-ar under fönstret, ingen granne som sjunger Singstar just när jag ska somna. Jag kan höra grannen spola om jag råkar vara i badrummet och nyss hörde jag att grannen kom hem. Annars är det tyst, så tyst.

Det är fortfarande rörigt, men lådorna minskar sakta men säkert trots allt. Det får ta sin tid. Sakerna får falla på plats. Sakta men säkert får det formas. Vårt hem.

Torka rumpan i aforismer

Lambis toapapper har gjort sig smått sött genom att ha små kärleksord på pappersrullen. Medan man sitter och gör sitt hinner man således läsa dessa små ord.
För att sedan torka rumpan med kärleken.

De kunde ju ha satsat på toaletthumor i stället.

Deprimerande. Eller?

Att flytta ger en ypperlig chans att gå igenom klädskåpet. Denna gång var det snarare deprimerande än en känsla av förnyelse.
Jag fick rata fyra par byxor för att de fastade halvvägs upp.
Jag fick ge bort största delen av mina finaste festkläder för att de satt som korvskinn och för att jag tydligen har skaffat mig ryggmuskler sedan sist.
Att jag väger mer än för två år sedan är uppenbart. Och bra. Jag hade bara inte förstått att det skulle betyda fem centimeter i ryggen och lår lika stora som min f.d. rumpa.
Att prova kläderna gav mig insikt i hur nästan obefintlig jag har varit.

Det kändes sorgligt att göra mig av med alla mina finkläder. Extrasorgligt att vara tvungen att ge upp den klänning jag har kännt mig allra vackrast i.

Kläderna ges till bättre behövande. Någon kommer att få en helt sjuktsnygg garderob!

Knappast den enda

Det första jag gör när jag kommer hem efter jobbet eller någon annanstansifrån är att slita av mig de obekväma, smått andfådda kläderna och byta om till hemmakläder.

Jag är knappast den enda.

Jag är knappast heller den enda som låter känslor, stress och trötthet samlas på hög för att plötsligt få utlopp i form av storgråt över någon pytteliten sak. När jag sedan har gråtit ut så lättar det.

Igår var det en sådan dag. Stress på jobbet, flytten i tankarna, en massa småsaker att minnas och hinna göra, alldeles för lite sömn och en känsla av allmän hopplöshet. Sedan en lång väntan på läkaren, bråttom hem i rusningstrafik och en lös hund som kom emot och skrämde mig under länken var saker som fick mig att lipa.

Jag är heller knappast den enda som blir alldeles lugn och förundrad över en nyfödd liten varelse. En människa man bara kan vara tacksam över, trots att det varje gång hugger till i hjärtat en aning. 

Oberoende hur vacker våren är så längtar jag efter sommaren. Jag drömmer om sommarlov och att bara få vara.

Jag är knappast den enda.