Äntligen

Äntligen händer det något i vårt gemensamma liv som är värt att nämna. Det är ju typ snart fem år sedan sist.

Det klirrade ordentligt i vuxenpoängkassan för ett par dagar sedan. Vi hittade den lägenhet vi hoppas få trivas i länge och som blir vår alldeles, alldeles egna. Det gick undan och plötsligt har vi bara en dryg månad kvar i vår lilla lya.
Den är perfekt! Den kommer att bli perfekt. Och den har gård både framtill och baktill. Gård! Gård! Jag vet redan nu att jag kommer att älska att bo där.

Visst kommer jag att sakna det som har varit vår hem i fyra år och nio månader.
Jag kommer inte att sakna golvet. Och inte balkongen heller. Och inte hissen som luktar blöt hund eller öl med jämna mellanrum. Och inte cykelförrådets krångliga dörr.
Men jag kommer att sakna området. De vägar jag gått till tåget, till bussen. De rundor jag sprungit och de sista trötta metrarna till hemdörren. Det bekanta. Och så kommer jag att sakna vår härliga lilla närbutik med den vänliga betjäningen, det nybakta brödet och det färskrostade kaffet för snobbar som oss.

Jag kommer över det. Och jag vet att jag kommer att röra mig i dessa områden igen. Springandes, kanske. Vi flyttar ju inte särskilt långt.

Skiffervägen. Vackert, eller hur?

Köpa bostad var inte överst på vår lista över sådant vi önskar allra högst i detta liv, men lyckliga är vi ändå!

Sötsaksurk

Januari höll vi rätt så sötsaksfri, med undantag när vi blev bjudna och kände att vi inte ville säga nej tack. Detta resulterade i att varken jag eller min gottegris har något sug efter godsaker i februari. En chokobit till efterrätt var väl okej men inte alls nödvändigt. Idag slickade jag kaksmet och mådde blurk efter det. Verkligen inget sötsug! Bra så.
I stället äter vi pizza. Hemlagad, på pizzasten. Minimalistisk, äkta. Det får man ingen urkkänsla av.

Nyårslöften, - hopp och insikter

Vi hade ett annorlunda nyår i år. Ett par lugna dagar i en familj där vi helt plötsligt blev en liten men relevant del. Att iaktta en familjs vardag gav en del insikter om hur det kanske kommer att vara för oss också någon gång  i framtiden. Eller snarare hur det inte kommer att vara. Många av våra föreställningar sprack och reviderades ganska snabbt. Om vi någon dag får bli föräldrar kommer det antagligen inte att bli alls som vi har tänkt oss. Om.

Nyårslöften är jag dålig på, speciellt sådana som gäller hela året. Jag är mera för delmål och kortare löften eller inte löften alls. Januari skall jag försöka hålla sötsaksfri (det sket sig på nyårsdagen, men jag börjar idag!). Det andra löftet handlar om att försöka äta mera grönt. Helt enkelt för att jag vet att jag inte får i mig det där halva kilot grönsaker som man borde få i sig om dagen. Inte ens nära. Det handlar väl mer om en livsstilsförändring.
Andra löften tänker jag inte ge. Jag tänker inte lova att bli en bättre människa eftersom jag antagligen inte kommer att lyckas hålla det.
Resten handlar mest om förhoppningar, om sådant jag önskar av 2014. Jag hoppas att det blir ett bra år. Ett år då önskningar får gå i uppfyllelse. Och ett år under vilket jag klarar fem armhävningar i sträck. Minst.

2013

Året som gått tänker jag sammanfatta liksom tidigare år. Kort och koncist och utan att försöka få det att låta vackert.

I år har jag...

... sovit ensam färre nätter än i fjol,
varit utomlands tre gånger varav två resmål har varit nya för mig,
åkt på fel sida i trafiken i ett land där det tycks vara rätt sida,
varit en månad utan sötsaker,
ätit sötsaker i elva månader,
inte fått det jag önskat och får således fortsätta önska,
har varit avundsjuk och bitter och tänkt förbjudna tankar,
haft den längsta pausen från löpningen någonsin,
upptäckt den perfekta cheescakesmakkombon,
skidat utomhus,
skidat inomhus,
hittat alternativa träningsformer,
tillbringat fler dagar på landet än på länge,
lagt ett fyratusenbitarspussel,
varit på brunch typ fyra gånger,
startat två maratonlopp och avslutat ett,
gjort fem armhävningar i ett sträck,
ätit mer glass än tidigare år,
gått upp sju kilo (det har dock inget med glassätandet att göra),
plankat 300 minuter inom loppet av 24 dygn,
inte varit på ett enda bröllop,
besökt ortoped och fysioterapeuter typ fem gånger,
fått en gudson,
blivit snobbigare inte bara när det gäller kaffe, utan också när det handlar om glass, choklad och ost
och känt att jag trots motgångar har mått rätt så bra i år.

Här följer en bildkavalkad.

Gott nytt år 2014!

Dan före dan

Ännu för fyra år sedan samlades släkten traditionsenligt hos farmor dagen före julafton för att fira hennes födelsedag och för att växla julklappar ifall vi inte skulle fira tillsammans dagen därpå. Så var det alltid. På hemvägen lyssnade vi (pappa) på Radio Vegas julklappsrim och önskejulsånger och vi i baksätet tyckte det var lite pinsamt. Då visste man att det var jul.

Det gör vi inte länge. För varken farmor eller hennes lägenhet finns (eller ja, men den är inte tillgänglig för oss längre). På väggen har jag i stället något som påminner julfarmor.

 Jag är helt okej med att bara vara hemma och vänta på julen. Helt okej med att allt inte alltid förblir som det alltid har varit. Helt okej med att det bara är ett minne som värmer mig varje år dan före dan.

Ha en riktigt god jul!

Svart jul

Det blir en svart jul i år, sa dom i tidningen. Det händer ungerfär vart tredje år.
Synd, det är mer stämningsfullt med snö och dessutom skulle jag gärna inleda skidsäsongen nu.
Svart är den ändå inte, även om marken är bar. Den är mera röd, glittrig och sådär värmande ljus som skenet från adventsstaken.

Advent

De senaste åren har julen varit jobbig. Av många orsaker. Så är det inte i år. I år väntar jag verkligen på julen och myser med julsånger och tomtar redan vid första advent. Jag vet inte vad det beror på, kanske behöver det inte förklaras. Jag har bara en frid över att det snart är jul. Och det är skönt.

Det är ännu tre veckor kvar till jul och en hel det jobb före det blir långledigt, men på något sätt gör adventstiden också arbetet lättare. Alla är mer avslappnade, jag kan ha jultema med mina klienter och det är okej att slappa och se lite mellan fingrarna. Bara för att det snart är jul.
Jag stressar inte. Inte över jobb och inte över julförberedelser. Inte för att jag behöver bjuda släkten på julmiddag, det hade kanske varit ett stressmoment. Det är synd att julen för så många innebär stress. För det handlar ju inte om det. Det handlar inte om julklappar, mat och den bästa julmiddagen. Det handlar om så mycket mer. Om att koppla av, vara med familjen och fira det julen på riktigt innebär. För mig spelar det ingen roll om jag firar med pompa och ståt eller om jag äter karelska piroger och inte får julklappar alls. Lite julmusik i bakgrunden bara, det skulle räcka. Allt det andra är bara sådant som hör till och som är helt okej men som jag kan leva utan. Speciellt om det orsakar stress hos någon.

Jag väntar på julen med julmusik, levande ljus, pepparkaksbak och julkortspyssel. Bara för att det är skönt.

Ha en fin och stressfri adventstid!