Självförakt

När man önskar något
mer än allting annat
ser man inte
det man redan har.

Ser det som mig fattas
som alla andra har
gläds jag inte
varför inte jag?

Värst är avundsjukan
som jag inte vill ha
gör mig illa
dålig människa.

Borde kunna glädjas
för andras skull och se
vad jag nog har
vara glad för det.

Kras

Jag har drömt om en hel massa saker. På mer eller mindre allvar.
Som att bli författare. Eller journalist och få vara där det händer. Eller globetrotter. Eller öppna ett eget litet café.
Det är drömmar som får finnas men som jag inte gör något extra för att förverkliga.

Jag hade en dröm om att springa maraton. Den gick i uppfyllelse. Sedan hade jag drömmen om att verkligen börja träna löpning och kanske kanske bli lite bättre. Det började bra. Sedan gick den drömmen i kras.

Löpningen är bara för mig. Jag vet att jag inte är mindre betydelsefull för andra om jag inte springer, men det tar inte bort det faktum att jag verkligen vill göra det. För min egen skull. För att jag njuter av det. För att det är något jag identifierar mig med och som jag faktiskt tycker att jag är lite bra på.
Jag kämpade länge med en press på att vara andra till lags. Jag kunde inte vara självisk och göra saker som inte är till nytta. Som jag gör bara för att njuta. Sedan hittade jag löpningen. Som jag sysslar med bara av själviskhet. Ingen vinner på det. Bara jag.

Så kan jag inte ens göra det enda lilla jag tycker så mycket om.

Då blir jag alldeles tom.

Sommarmoll

Tänk att sommaren kan vara så ångestfylld.
I fem veckor är jag fri. Jag kan göra vad jag vill, bara låta dagarna gå och njuta av värmen, solen och lata sovmorgnar. Tänk att jag ändå inte får ro.
Jag räknar dagarna tills semesterns slut. Jag drömmer om arbetsrelaterade saker. Jag får en våg av kallsvett och önskar att sommaren skulle vara för evigt.
Jag vill kunna njuta av god mat och en massa glass. Av det blir jag orolig. Jag vill kunna ligga och bara slappa. Av det blir jag orolig. Jag vill kunna glömma vardagen. Då tänker jag på den. En vardag jag inte vill tillbaka till.

Inte ens blåbär i frysen kan ändra på sommarens förgänglighet.

Respekt

Det finns yrkesgrupper man ser upp till och tyvärr sådana som man ser ner på lite grann. Städare, till exempel. Jag skäms att erkänna att jag ofta tänker "stackare, som inte har något bättre jobb" när jag iakttar en person som städar på stationer eller andra allmänna platser. Egentligen borde det vara tvärtom. Jag borde tänka "tack för att jag slipper se skiten som högt utbildade orsakar i stan, tack för att jag slipper sitta i någons spyor i metron". Bakom vår vackra stad står de som städar och håller snyggt efter oss andra. De skall ha eloge och stort tack och definitivt högre lön. Vem som helst är ju faktiskt inte beredd att ta ett sådant förnedrande jobb.


Jan köpte Iso numero här om dagen och det gav lite perspektiv. Köp och läs. Du gör en god gärning och du får en läsvärd och intressant tidning att läsa i den rena och snygga metron på vägen hem.

Död

Jag tror den här bloggen är död.
En mer levande hittar du här.

Vårtecken

Solen gassar in i vår lokal och vi sitter med fördragna gardiner.
Jag får peta bort grus från lenkkarnas botten.
Det luktar så där gott-illa på ställen där gräset börjar komma fram.
Jag börjar använda vårrock och vårskor. Trots att det ännu är köldgrader på nätterna.
Första löprundan utan huvudbonad.
Jag proppar i mig påskgodsaker och bestämmer att det blir godispaus efter påsk (yeah right).
Vårstädningen är avklarad.
Jag börjar tycka att det snart är sommarlov även om det fortfarande är tre månader kvar.

Om jag skulle få bli kvar i en årstid skulle jag välja våren. Även om sommaren är årets höjdpunkt så känns våren bättre. Mer hoppfull. Full av förväntan.

Ett år i arbetslivet

I fredags var det precis ett år sedan jag inledde min yrkeskarriär och precis ett år sedan jag började på min nuvarande arbetsplats. Tänk så fort det går! Och ändå känns det som att jag skulle ha varit där i evigheter.
Idag var det måndagsmöte och då firade vi vår ettårsdag. Jag har nämligen en kollega som började samma dag som jag, så vi passade på att tacka vårt team för det gångna året. Redan första dagen lärde jag mig att kakor och andra sötsaker har en garanterad åtgång på en kvinnodominerad arbetsplats, så jag kan vara ganska säker på att den här kommer att försvinna senast under morgondagen.

Det har varit en fint och lärorikt år. Jag tror inte jag har vuxit så mycket som jag har gjort under det här året på jobbet (mentalt alltså). Visst var studietiden en fin tid men nog är det så mycket bättre att få göra något av det jag kan i teorin. Dessutom känns det fint att känna sig viktigt.
Jag har bland annat lärt mig att
- det inte är så farligt om allt inte går som jag har planerat (detta har lett till att jag inte planerar så mycket)
- barn tycker att allt jag ritar är superfint
- barn minns visst saker och det är inte alls enkelt att lura dem, speciellt när det kommer till klistermärken
- bara min närvaro, ett litet tips eller bara det att jag lyssnar och bryr mig om kan lätta en bekymrad förälders hjärta
- lapplisorna i Borgå skall man akta sig för
- det går att äta lunch medan man kör så länge det inte är yoghurt
- jag behöver inte bevisa att jag kan något som jag egentligen inte kan utan att jag duger precis som jag är (en oerfaren talterapeut som mer eller mindre provar sig fram)

Och mycket, mycket mer.

Det kommer dagar då jag inte alls har lust att åka iväg, morgnar då jag helst skulle stanna hemma och då jag förbannar mörkret, snöyran och den långa bilresan med start i ottan. Lika ofta kommer dagar då jag får en varm hälsning och en kram när jag träffar någon av mina klienter och då dagen är räddad innan den ens har hunnit börja.

Glad i hågen och med en rätt så positiv framtidstro inleder jag mitt andra år i arbetslivet.