2012

För ett år sedan skrev jag en ocensurerad sammanfattning om 2011. Här följer en minst lika ärlig resumé över det år som nu börjar lida mot sitt slut.

Det här året har jag

fått parkeringsböter fem gånger,
fått titlarna filosofie magister och leg.talterapeut,
inlett min yrkeskarriär,
bucklat till en svart Mercedes,
gått upp ca fem kilo,
sovit ensam 50 nätter,
börjat påstå att jag sysslar med långdistanslöpning,
sprungit mitt första maraton,
cyklat omkring på Åland,
blivit utskriven,
varit gladare än under 2011,
fått min första pedikyr och hållit på att svimma,
sett samtliga avsnitt av Solsidan,
haft fyra hela semesterdagar,
startat en ny blogg,
gjort glasyr på potatismjöl och märkt att det inte är samma sak som florsocker,
inte bakat fullt så många ostkakor som i fjol,

insett att jag inte behöver prestera för att vara tillräckligt bra för att finnas,
gått från Presidentti Gold Label (mörk) till Löfbergs Lila, alternativt att mala bönorna till kaffet, och därmed tagit ett steg till i mitt kaffesnobberi,
söndrat en espressopanna (ja, det kan man),
försiktigt börjat gilla mögelostar,
ä !@#$%^&* en hel pizza för första gången på länge,
på grund av sjukdom varit borta från jobbet två dagar med en "feber" som inte steg högre än drygt 37 (jag har alltså varit frisk som en nötkärna),
haft desto mera babyfeber,
kunnat njuta av julen och av annan social samvaro,
kört bilen till biltvätten tre gånger,
varit på massage för första gången i mitt liv,
kastat ut en julgran och tagit in en ny. 


Överlag minns jag mer av 2012 än jag minns av 2010-2011, så kanske var 2012 i det avseendet ett bättre år. Om det nu sen finns bättre och sämre år, jag vet inte. Åtminstone känner jag att jag har levt år 2012.
2013 får bli ett gott nytt år. Händelserikt hoppas jag.
Jag höll mitt nyårslöfte.
Jag måste ännu fundera ut ett för detta år. Ett kan jag åtminstone avlägga, och det är att inte försöka slå böteslapprekordet. Så rik är jag ändå inte.

Gott nytt år!

Kommersiell jul

Julgubben var snäll i år. Jag fick så otroligt fina julklappar att jag har svårt att tro att jag verkligen förtjänar så mycket fint. Jag fick den pryl jag verkligen hade önskat mig och även om det hade varit det enda så hade jag varit lika glad ändå. Blev överöst av sådant som jag inte ens vågat hoppas på att få. Wow, vilket julkappssaldo! Det var nästan så att jag kunde utmana min fyraåriga kusin i tävlingen om vem som fick flest paket. Tur att han vann.
Jag har verkligen njutit av adventstiden, av allt julstök, julklappsshoppingen, pysslet och hemlighetsmakeriet som hör julen till, och ännu igår på julafton njöt jag av att få ha släkten omkring mig och fira jul tillsammans.
Idag har jag självklart glatts åt mina klappar, men nu börjar jag nästan skämmas för min lycka. Jag har ju allt, både familj och saker, och jag lever i min lilla trygga bubbla och har det varmt och skönt. Nästan så att jag inte vågar vara glad då jag vet att många inte alls har det lika bra. Alla har inte firat med sina nära och kära, alla har inte kunnat njuta av julstämning och frid, alla har inte fått oförskämt fina julklappar och alla är inte friska. Alla är inte glada och alla tycker inte att julen är en mysig högtid alls.
Jag som redan hann tänka att det här är den bästa julen på länge för mig. För första gången på flera julaftnar har jag varit fri från ångest. "Är du frisk nu?" frågade Jan. Jag tror det. Den här julen skäms jag ju nästan för att jag har det så bra.
Och för att ge exempel på resultatet av denna kommersiella så kan jag berätta att jag skriver det här inlägget på min sprillans nya iPad.

God fortsättning!

Det ljusnar

Va?
Går vi mot ljusare tider?
Det är idag det vänder, dagarna blir längre igen.
Märkligt.
Den mörka tiden hann ju inte ens bli riktigt mörk.

Dagens...

Dagens lopp: Aktia Cup
Dagens "oho": vaknade halv nio
Dagens besvikelse: torr mandarin
Dagens syn: matt make på flygfältet
Dagens känsla: finns det ett ord för motsatsen till ensamhet?
Dagens ljud: hundratals dobbskor som smattrar mot asfalten
Dagens låt: Ihmisenpyörä (puhu mitä puhut mut juoksemista älä lopeta...)
Dagens doft: pepparkaka
Dagens smak: pepparkaka
Dagens urk: för mycket pepparkaksdeg

Dagens tomtar

Dagens fniss

Lillajulstämning

Jag blev förvånad när jag märkte att jag drabbades av julfiilis idag. Vi städade, plockade fram adventsstaken (det ena ledde till det andra och nu har vi alla tomtar framme) och lyssnade på julmusik och jag njöt för fulla muggar. 

Det var inte vad jag hade väntat mig. Jag är visserligen inte lika anti-jul som förra året, men inte hade jag trott att jag skulle dras med så här lätt. 

I fjol vägrade jag ta fram julpynten före tredje advent och allt som hette jul ville jag glömma och gräva ner. Jag vill minnas att jag sade att jag gärna skulle kunna gå i ide och vakna igen efter påsk, för att slippa allt som heter jul, mat, stress och choklad. Det var hemskt. Och julen var hemsk. Den var ångestfylld, slaskig och grå och jag njöt inte alls. Det berodde väl på flera saker. Och flera saker är annorlunda i år, så kanske ger det mig en möjlighet att kunna njuta av julen igen. För jag tror att det innerst inne i mig ändå bor en liten tomte. 

December kommer att gå fort. Fyra arbetsveckor är ingenting och innan jag hinner säga pepparkakspingvin (ja,vi har en sådan form) så kommer det att vara julafton. Och sedan juldag och allt är slut.

Snön gav oss ännu mera lillajulstämning och den är jag glad över. Kanske blir det en vit jul i år. 

Bloggsurfar

Jan kom hem. För första gången i vårt dryga tre år långa äktenskap är han i säng före mig. Med undantag då han har varit sjuk. Om ens då. Hur som helst dödar jag kvällen med att läsa gamla blogginlägg. Och då menar jag gamla. Från 2006. Det harmar fortfarande att jag förlorade mitt Blogger-konto och var tvungen att skapa ett nytt och därmed börja en ny blogg. Det är ändå en stor del av mig som finns skriven. Jag hittade den gamla, den försvinner ingenstans. Det skulle vara kul att kunna kopiera texterna och spara dem. Kanske som en Word-fil.

Här är min historia.

Det är märkligt att läsa mina egna texter. Det är så länge sedan. Tänk, så mycket jag har förändrats. De första åren var det mycket Gud, han har försvunnit helt ur mina texter. Jag var lycklig för det mesta, verkar det som. Och jag måste väl berömma mina talanger i att uttrycka mig i skrift. Åtminstone hade jag sådana då. Mycket har hänt, det enda jag känner igen är min självironi och mitt lite märkliga sätt att uttrycka mig.

Jag bläddrade igenom händelser på måfå. Jag blev student. Jag var ett år i Åbo (!). Jag flyttade hem igen. Jag gifte mig. Jag mådde bra. Jag mådde dåligt. Speciellt inläggen 2010-2012 har varit väldigt upp och ner. Egentligen är det bara bloggen som kan hjälpa mig att minnas vissa år och vissa händelser. Tiden är märklig. Den går så fort, saker och ting kan kännas så avlägsna samtidigt som det känns som om det var alldeles nyss.  

Nu är det mesta okej. Jag jobbar (tänk att jag har gjort det i snart ett år). Jag springer. Jag lever. Och jag karvar i en pumpa för första gången i mitt liv. Det kunde ju ha varit värre.

Kommunalvalkval

Jag gjorde min samhälleliga plikt och tog en sväng till valurnan. Jag visste inte vem jag skulle rösta på utan jag bestämde mig först när jag skrev kandidatens nummer på lappen.

Jag testade tre olika valmaskiner och alla gav de olika svar. Beroende på hur jag svarade blev jag mer eller mindre grön och bara för språkfrågans skull blev jag SFP-trogen. Men inte att kandidaterna efter en närmare granskning alls tilltalade mig.

Det skulle vara mycket bättre med personval i kommunalvalen. Det är ändå personer som skall påverka just precis i min kommun och då vill jag rösta på personer som vill göra sådant som jag stöder. Partierna är så splittrade. Om jag röstar på en kandidat som inte kommer in, har jag gett min röst åt ett parti och en kandidat med en helt annan agenda.  Helst hade jag varit utan att rösta. 

Så stör det mig också att riksdagsmän och europaparlamenatariker ställer upp. Har de verkligen tid att fundera på cykelvägar och bajamajor? 

Nåja. Hoppas de som blir invalda verkligen jobbar för det som de säger att de skall jobba för. De flesta har ändå någonting som jag stöder.