Bajshumor men sorgligt sant

Måndagsmorgonsklagomål

stillas med gott morgonmål

rostat bröd och kaffekopp

ger den nya dagen hopp

Kaffet fart på magen sätter

och till toan jag då sprätter

trycket lättar jag är klar

synd att toan inte drar

Tur att det ej svämmar över

hjälp av Jan nu jag behöver

petar i runt uti min smörja

kan en måndag bättre börja?

Bokspråk

Jag läser mest på svenska och engelska. Bara för att det känns naturligt. Jag råkade få Miika Nousiainens Maaninkavaara i handen för någon vecka sedan. Det var länge sedan jag läst på finska, men nog känns det fånigt att läsa en översättning då författaren är finsk. Samma resonemang gällde Sofi Oksanens Puhdistus och Stalinin lehmät. Så jag läste på finska och snabbt märkte jag hur bra det gick. Jag njöt minst lika mycket av boken fast de var på ett för mig främmande bokspråk.
Vad var min poäng nu då? Kanske främst den att boken verkligen är värd att läsa! Finska författare i all ära. Den är hård, tuff, underhållande och ja... bara jättebra.

"För att bli frisk måste man våga hoppa"

Föreställ dig en vårdag vid en spegelblank sjö. Isen har precis gått och vattnet kan inte vara varmare än ett par plusgrader. Iskallt. Du står på bryggan med handduken omkring din rykande kropp. Bakom dig har du en varm och skön bastu som du gärna skulle vända tillbaka till. Det alternativet finns men något får dig att stå kvar på bryggändan och tveka. Det är något med vattnet som lockar. Och skrämmer. Ovissheten skrämmer dig. Du vet att det kommer att vara iskallt. Du vet att vattenytan kommer att slå emot dig som en chock och att du kommer att spotta och fräsa och vara förvånad över vad som hände. Du är inte riktigt säker på om du har lust att utsätta dig för det otrevliga, otrygga och främmande.
Minuterna går och du hoppar flera gånger i dina tankar. Men du har inte vågat på riktigt ännu. Kanske vända om och gå in i värmen igen? Du låter handduken falla. Tar ett steg framåt. Tårna är redan över kanten.
Ska jag hoppa? Litar jag på att jag kommer över chocken? Litar jag på det som de andra säger, att det går över, att jag kommer att vänja mig, att jag kommer att klara mig upp ur vattnet? Och att när jag kliver upp kommer jag att vara en ny och fräsch människa som kan vara stolt och glad över att ha vågat hoppa?
Du hoppar.
Kylan sköljer över dig och du hinner bara önska att du aldrig hade hoppat. Upp till ytan, häpen, chockad, rädd. Du tar ett par simtag och du märker hur adrenalinet ger dig en känsla av välbehag. Du tar några simtag och märker hur du sakta men säkert vänjer dig. Precis som de andra sade att du skulle. Du simmar mot bryggan igen och kliver upp på simtrappan. Glad, stolt och lite förvånad över att du verkligen vågade.
Du ångrar inte att du hoppade. Du får gå in i bastun igen för att värma dig igen och kanske tänker du att du kanske vågar hoppa igen.

För en tid sedan satt jag på bastulaven och blankt vägrade att gå ut. Kanske ut och lufta på mig lite, men aldrig att jag skulle slänga mig i sjön. Småningom vågade jag mig ut på bryggan, fortfarande sur och arg för att någon eller något tvingade mig ut. Jag kunde ju titta lite på vattnet. Länge stod jag på bryggändan.  Tvekade.
Jag hoppade någongång förra veckan. Mötte chocken. Sedan var det som om någon spolade tillbaka videobandet och jag hoppade igen. Mötte samma chock. Bandet spolade tillbaka, fram och tillbaka. Tills videobandet äntligen hölls på play. Under veckan har jag spottat och fräst. Och småningom vant mig. Simmat lite och klivit upp ur vattnet. Och idag tänkte jag för första gången att jag kanske kan tänka mig att kanske hoppa igen.

Någon klok, kunnig, erfaren och väldigt mänsklig läkare sade att det enda sättet att bli frisk och fri från en sjukdom av vilket slag som helst är att våga möta den.
Våga.
Inte förneka, inte fly, inte ta till försvarsmekanismer för att slippa undan de svåra och tunga känslorna man bär på. Våga acceptera det som är tungt och våga möta det för att kunna bearbeta det. Våga hoppa.

Jag har inte hoppat färdigt ännu. Många gånger kommer jag att stå på bryggändan och tveka, mesa ut och samla mod igen. Men jag vågar lita på att jag alltid kommer att komma över chocken.

Barndomsbagage

När jag var liten, i lågstadieåldern kanske, var jag inte alltid särskilt förtjust i att mamma och pappa tvingade med mig ut i skidspåret. Ännu mindre uppskattat var det av mina bröder.
Idag insåg jag än en gång hur tacksam jag är över att jag mot min vilja lärt mig att njuta av att åka skidor. Visst är det väl så med de flesta vuxna att de en dag märker att söndagspromenader eller utomhusvistelser med familjen inte är onödiga och att frisk luft är hälsosamt och uppiggande. Men för alla är det inte lätt att på senare dagar lära sig att älska flata. Det är inte omöjligt (jag har ett levande bevis) men jag kan tro att det är svårt att en dag komma på idén att ställa sig på skidorna och göra något man hatat under sin uppväxt. Jag tror nog att jag njuter av att skida åtminstone till en del tack vare att vi blev mutade med kakao eller våfflor som barn. Tekniken och sinnet för skidrytmen kom på köpet. Bra affär tycker jag.
Jag är inte särskilt duktig, jag skidar inte särskilt fort och jag skidar bara traditionellt med tårna pekande rakt fram.
Men jag är duktig på att njuta av det.

Så här fint hade vi det i Årespåren i fjol. Synd att vintern kom sent i år, men bättre sent än aldrig. Jag får väl bara vara tacksam för att jag alls fick möjligheten att ta fram skidorna i år. Jag hade nästan gett upp hoppet.

Läslus

I brist på annan obligatorisk sysselsättning än äta och slöa på soffan har jag under de två senaste veckorna läst tre böcker. Jag har njutit av samtliga och det fina är att ingen var någon annan lik.

Den första var Jonas Jonassons Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann. Den var fantastiskt underhållande och fick mig att fnittra högt flera gånger. Så absurd att den kunde vara en sann historia.

Den andra var en deckare, Camilla Läckbergs Änglamakerskan. Det är den åttonde i deckarserien och jag har verkligen gillat Läckberg. Annars har jag inte läst särskilt mycket deckare, men det är avkopplande läsning. Och spännande. Och intressant med historierna kring huvudpersonerna. Den fyllde min definition på en bra bok: en bok man har svårt att läga ifrån sig, som man blir helt uppslukad av och som man smått önskar att inte skulle ta slut riktigt ännu när det sista kapitlet återstår.

Idag läste jag slut Haruki Murakamis What I talk about when I talk about running. Läste den på engelska (inte på originalspråket eftersom japanskan hade vållat problem) men den är översatt till svenska också. Av dessa tre böcker var det här nog den som väckte mest tankar och inspiration. Författaren är en "running novelist", som han beskriver sig själv, och springer gör han. Långa lopp. Maratonlopp. Och andra lopp. Det är en del av hans liv och författarskap. Även om man inte sjäv är intresserad av löpning så kan man tillämpa hans otroliga motivation, självdisciplin och livsfilosofi.
En fin sak är att allt han gör, gör han för sig själv. Han tävlar bara mot sig själv, mot sina egna mål och sin av sig själv utsatta tid. Och det skall visst göra ont. Vem skulle annars sätta en massa tid och energi för att träna för ett ultramaratonlopp om det inte känns?
Det skall kännas. Oberoende vad det är. Och det är bara med eller mot sig själv man tävlar. Och för sig själv eller med sig själv man lever. Läs den. Och tillämpa som du vill. 


Några lånade rader eftersom jag inte kan säga det bättre själv:


“People sometimes sneer at those who run every day, claiming they'll go to any length to live longer. But don't think that's the reason most people run. Most runners run not because they want to live longer, but because they want to live life to the fullest. If you're going to while away the years, it's far better to live them with clear goals and fully alive then in a fog, and I believe running helps you to do that. Exerting yourself to the fullest within your individual limits: that's the essence of running, and a metaphor for life — and for me, for writing as whole. I believe many runners would agree”

"It was draining physically, as you can imagine, and for a while afterward I swore I’d never run again. I doubt I’ll try it again, but who knows what the future may hold. Maybe someday, having forgotten my lesson, I’ll take up the challenge of an ultramarathon again. You have to wait until tomorrow to find out what tomorrow will bring."


"My time, the rank I attain, my outward appearance—all of these are secondary. For a runner like me, what’s really important is reaching the goal I set myself, under my own power. I give it everything I have, endure what needs enduring, and am able, in my own way, to be satisfied."

Jag återkommer säkert till den här boken bara jag hunnit smälta de stora tankarna.
I morgon tar jag itu med Kaj Korkea-Ahos Se till mig som liten är. Kanske det blir ytterligare en bra bok värd att nämna.

2011

Här följer en ocensurerad sammanfattning av året som gått. Blunda och läs.

Det här året har jag

lyckats orsaka stopp i toaletten åtminstone fem gånger,
förlorat ett Blogger-konto och skapat ett nytt,
våldgästat familjen Skogvik tre gånger (och de slipper inte oss),
suttit i famnen på H.C. Andersen,
lagt tre 1000-bitarspussel,
förlorat i Alfapet fler gånger än jag har vunnit,
övat mig i mitt framtida yrke och lyckligtvis kunnat konstatera att de knappa fem åren av studier inte har varit bortkastade,
börjat spela fotboll igen,
köpt en bil,
gått en kurs i brödbakning,
bakat ett antal ostkakor och trott att det är mitt kall,
skrivit en gradu,
omstiftat bekantskap med en gammal vän,
tänkt tanken "jag vill inte leva" några gånger och skämts och skrämts lika många,
sårat sådana som inte förtjänat att bli sårade,
ljugit personer rakt upp i ansiktet,
överlevt en utdragning av visdomständer och konstaterat den positiva effekten av lugnande medel,
varit på gudstjänst så många gånger att man med lite tur kan behöva den andra handen till hjälp för att räkna gångerna på fingrarna,
sprungit bort mer än ett par joggingskor,
känt mig stenrik och slutat tänka på vad matuppköpen kostar utan tar numera det jag vill ha (vilket tydligen gäller kläder och andra uppköp också),
rik som jag är gått från Presidentti till mörk Presidentti till Presidentti Gold Label i min kaffekonsumtion (Juhlamokka har det inte varit tal om),
varit lycklig men inte känt mig lycklig, varit älskad med inte känt mig älskad och älskat men inte kunnat visa eller känna att jag älskar,
sovit ensam åtta nätter,
hatat mig själv, hatat Gud, hatat mat och hatat regnväder,
känt mig vacker en gång. Nej två,
mått mer dåligt än bra, varit mer ledsen än glad,
känt mig mer värdelös och onödig än vanligt,
känt mig stolt flera gånger. Dock inte över mig själv,
fått ärva en gammal Singer,
varit i Sverige två gånger,
upptäckt att Nutella är jättegott och inte alls någon äcklig massa som man måste frukta (men på min morgontoast skulle jag ändå inte bre den smörjan), 
klippt håret kortare än någonsin förr (två gånger),
fått ett jobb,
kastat ut en julgran och tagit in en ny.

Det som har hållit mig vid liv är Jan, min självironi och några fall för mycket choklad.
2011 var inte ett särskilt bra år. Eller snarare ett år som på något sätt bara har flutit förbi, funnits för att det måste finnas eftersom man inte kan hoppa över ett år. Ett år jag egentligen inte minns så mycket av. Men ett år under vilket jag trots allt har fått en hel del till stånd.
Fast jag vet inte om man så där bara kan bedöma huruvida ett år är bra eller inte. Utifrån sett har ju mitt år varit strålande. Många fina saker har hänt i mitt liv. Visserligen har man säkert också utifrån kunnat konstatera sämre mående och mindre bra perioder, men så där objektivt sett får väl året ett MVG. Fysiskt har mitt år varit sämre (tycker somliga), psykiskt har det varit ett mer tungt än lätt år och andligt har det varit dött. Så räkna ut medelvärdet och bestäm graden av årets bra-het. Inte så enkelt, som du kanske märker.

Året avslutas tillsammans med vänner, mat, skumvin och raketer. Som det brukar. Hur året börjar får vi väl se. Bäst att dra sig tillbaka ett tag. I väntan på ett nytt liv. Eller kanske vaknar jag i morgon och är en helt ny människa. En som vill leva 2012.
Nästa år får bli ett nytt liv. Ett bättre liv. Åtminstone önskar jag det. Önskar få lämna allt bakom mig. Börja på nytt. Inte ett nyårslöfte. Bara en nyårsönskan.

Och ett nyårslöfte: att passa in i mina favoritjeans.

Gott nytt år!

Annorlunda julkaka

I stället för engelsk julkaka eller kryddkaka eller dadelkaka eller andra juliga mjuka torrkakor blev det en panettone. Något slags italiensk julkaka. Eller bulle? Eller bröd? Ingen aning egentligen. Vet inte hur den smakar. Men jäst skulle i och en massa frukt. Så i morgon är det upp till bevis.

Receptet hittas här: http://www.pirkka.fi/ruoka/reseptit/23397-panettone