Mindre bra

Det har varit en mindre bra period för Filips del. Vi skyller på tänder. Han har krånglat med maten en längre tid nu och den senaste veckan har han ätit knappt någon mat alls. Man får truga, lirka, luras och trixa för att få i honom ens ett par skedar. När inte ens fruktmums duger så är ju något fel. Hittills har han också klarat av lite större bitar men nu mal han maten i evigheter tills han spottar ut det. Det är lite jobbigt. Jag vet ju att han inte svälter men det är väldigt frustrerande att laga mat, duka fram och sedan få städa undan oäten mat eller torka upp det som har hamnat på golvet.
Det gick lite tokigt med att sakta men säkert sluta amma. För ett tag sedan klarade vi oss med bara kvälls- och tidig morgonamning men nu när inget annat smakar så blev det inte så mycket av att sluta helt. Nåja. Hoppas det är en fas. Stackaren fick feber tidigare i veckan av de besvärliga tänderna och han verkar ha ont eller åtminstone störas av att det kliar och känns.
Nätterna är också mindre bra. Eller snarare kanske somnandet. Filip vaknar flera gånger, sover oroligt och är ganska gråtig. Detta mitt i vår sömnskola där Jan har sovit på golvet bredvid Filip i några veckor nu. Prima kombo.

Annars är det helt okej. Filip stortrivs ute och han är glad för det mesta (om vi inte äter eller ska sova). Han visar allt mer en egen vilja och för att få in honom från gården får man locka och muta lite eller ibland kånka in en protesterande unge. Han har börjat babbla mera och äntligen producerar han något som låter som "mamma". Att han skulle kalla mig det händer inte men han kan åtminstone uttala det. Det som är skönt att märka är att den svåra fasen av rädsla eller blyghet för andra (också bekanta) har gått över. Nu är han helt okej med att bli lämnad med någon bekant och han vågar röra sig på egen hand bland andra barn och vuxna då han vet att vi är i närheten. Jag vågar försiktigt hoppas på att dagisstarten inte blir katastrof.

Vår jäbä. Som har hittat sina fickor.

Synd att mat och sömn är ganska viktigt för det allmänna välbefinnandet. Bortsett från denna förhoppningsvis övergående fas så har vi det ganska bra.

Komplimanger, ord och promenader

"Han är så söt!"
Det har vi fått höra sägas flera gånger om vår son. Vad svarar man på det? Tack? Det är ju inte precis min förtjänst att genkombinationerna blev till hans fördel. Han kunde ju ha fått sin pappas näsa.
Jag håller helt med. Jag tycker också att han är söt. "Jag vet" är kanske ändå lite fel att svara på kommentaren. Visst blir jag glad när någon säger att Filip är söt, men kanske borde man rikta komplimangen direkt till honom i stället. Sedan kan man berömma oss för hur bra vi har uppfostrat honom, om vi nu lyckas med det.

Förutom att han är söt så har han ganska bestämda åsikter. Dessvärre har han inte särskilt många ord att använda för att uttrycka sina önskemål. Något ganska nytt som han säger är "jaa"(inte med ett vanligt finlandssvenskt a utan det låter mer som en blandning mellan a och ä).
"Vill du ha banan?" "Jaa!"
Förut om han ville ha något så pekade han och sade "de de de de de!" tills han fick det. Nu säger han "de de de, jaa!"

Idag har vi inte bara varit stolta över hur söt vår kille är utan också mäkta imponerade över hur fint han kan gå. På bara några veckor har Filip gått från att vägra gå ute över huvudtaget till att själv traska ner till sandlådan. Idag var vi på Galna Dagar och efteråt lät Jan honom gå själv- från Stockmann till bussen på Järnvägstorget! Sedan gick den knappt 14 månader gamla killen från busshållplatsen hem. Bra att han har en pappa som uppmuntrar honom.
Vi tog oss en aftonpromenad runt kvarteret också. Det går ju långsamt och ibland baklänges men Filip tycks gilla det nu när han vet att han kan.

Nog med beröm. Han må vara söt men någon bra sovare är han inte. Sömnskola pågår och vi får se hur många veckor Jan får sova på madrassen bredvid Filips säng...

Han är så stor

Det behövdes bar mark och vårvärme för att Filip skulle vilja gå själv ute. För några dagar sedan sa jag åt honom att själv gå ner för trappan (trappan i det här fallet är steget ut genom vår dörr, men trappor är något som motiverar honom) och det gjorde han. Sedan traskade han hela vägen ner till sandlådan. Det här gör honom ännu mer till en liten pojke. Snart kan han ju gå själv till bilen också. Och han är så nöjd och stolt när han märker att han kan.

Så mycket roligare med bara händer!

Senast idag beundrade jag min lille son när vi gjorde entré på föräldrakursen. Jag bar in honom från bilen men sedan gick han själv. Trots att det var ett nytt ställe och trots att där var mycket folk. I sin lilla jacka och sina gröna Crocs såg han så tassigt söt ut. Problemet med att han har blivit mindre rätt och mer frimodig är ju att han helst gör som han själv vill. "Kom nu" är inget han lyssnar till så även om jag jublar över att han rör sig på egen hand så får jag nog ta honom under armen när jag vill ha honom dit jag vill.

Loppisfynd. Och han älskar dem.

Föräldrakursen avslutades idag och efter fem gånger är vi kanske lite mer visa. Åtminstone har kursen väckt diskussion och tankar även om mycket av det som togs upp kanske gällde lite äldre barn. Får se hur mycket vi minns. Ska försöka samla mina tankar och kanske skriva något om kursen vid lämpligt tillfälle.

Rödvin och choklad

Rödvin och choklad lär ju vara hälsosamt i måttliga mängder. Det är ungefär det som jag har levt på de senaste dagarna. Tyvärr är det knappast påskägg och nougat som har de hälsosamma effekterna och så tror jag att "måttliga mängder" överskreds redan på skärtorsdagen. Tur att det bara finns några små ägg kvar att göra slut på så att vi sen får återgå till normal diet igen.

Påsken har utöver chokladägg innehållit diverse besök och lamm i olika former. Höjdpunkten var dock att få prova den nya cykelstolen och göra ett par små utflykter för att titta på, ja, lamm.
Fallkulla är nära beläget och där fick vi se på små killingar och ankungar. Idag besökte vi Tomtbacka gård och fick köa i lera för att få se de små lammen. Söta var de ju och värda köandet. Det piggade upp Filips annars ganska griniga dag.

Jag konstaterade att jag inte har cyklat på typ två år. Så befriande det kändes att sätta sig på sadeln igen! Lite vingligt och ovant med Filip där bak men jag vande mig ganska snabbt. Filip verkade trivas så jag tror att det blir ett bra sätt att fördriva vackra vårdagar på.

Hoppas vårvärmen blir ännu varmare!

Vårljuset lockar ut

Liksom varje år den här tiden förundras jag över att det är ljust ännu efter halv sju på kvällen. Och precis som varje år njuter jag av solen som redan nu värmer bara den behagar titta fram. Samtidigt avslöjar vårsolen allt damm som yr här inne vilket inte är en charmig syn.
Piggare än vanligt är jag inte. Det finns väl något som heter vårtrötthet. Eller så är det återkommande hackiga nätter som orsakar behovet av tupplurar på dagarna.
Solen tvingar en ut. Man får nästan dåligt samvete om man inte är ute och njuter. Så den här veckan har jag faktiskt ansträngt mig. Mycket lättare nu då det inte är mörkt och trist redan tidigt på eftermiddagen.

Den här veckan har Filip verkat njuta extramycket av att vara ute. Han går med på att gå själv utomhus (vilket han inte ville alls för ett par veckor sedan) så vi kan göra annat än bara sitta i gungan. Idag var det så pass varmt att han fick lov att vara utan handskar i sandlådan, vilket tillät honom att hålla i alla grejer som finns där. Han stortrivdes. Halva sandlådan följde dock med in.

Dagens parkbesök. Just nu har han
faktiskt inget emot brillorna.

Igår besökte jag och Filip Fallkulla. Vi tittade på getter, kor, minigrisar, hästar, kaniner, höns och den stora favoriten ankorna. Han verkade gilla det även om bilarna fångade hans uppmärksamhet mer än korna.

Just nu är Filip trött på gröt och ibland är också andra måltider svåra att få i honom. Om det bjuds direkt ur förpackningen, till exempel yoghurt, brukar det duga. Idag har han ätit memma direkt ur rivan. Också ett sätt att motivera till att öva äta med sked.

Väntar på varmare väder, lättare kläder och en lite torrare gård. Sen kan vi hänga ute fast hela dagen och ha memma-picknick om det är det som slinker ner.

Han leker

Filip har börjat leka. Smått och med lite hjälp, men lite lek som inte är att ordna saker eller sprida ut klossar i hela huset börjar komma fram nu. Han gillar plastserviser och -bestick och med dem leker han att han äter. Ibland bjuder han åt mig också och också nalle kan få smaka. Vid matbordet (jag vet att man inte ska leka med maten) brukar han bjuda mig på låtsasmat med sin gaffel. Samtidigt passar jag på att skopa in lite riktig mat i hans mun. En slev och en bunke duger också till att tillreda mat i. Eller så förvandlas mina bunkar till ett trumset. Han gillar också att man klär på nallen. Igår var Lilla nalle klädd i blöja och skor. Han gillar dockan också och han har börjat jämföra sig med den. Han hittar dockans händer och sina egna händer, klappar dockan på magen och klappar sig själv på magen. Kurragömma gillar han också men han har inte riktigt förstått vad det är att gömma sig. Det är roligt att följa med den här delen av utvecklingen. Kanske är det här fantasin börjar flöda...

Han har blivit lite av en drama queen också. Han är duktig på att visa var han fick ont när han har fallit och slagit sig, men när jag nuddar vid ett hörn kan han ta sig för huvudet, säga äääh och se eländig ut tills mamma kommer och blåser.

Han är ganska bra på att städa efter sig. Han sätter tillbaka saker som han har dragit ut ur skåpen när jag ber honom att göra det. Bara det inte är något alltför intressant som han inte vill ge ifrån sig. Så är han lite pedant också. Om jag klåttar mat på bordet när han äter säger han äppää och pekar på hushållspappersrullen och tycker att jag ska torka upp. Han pekar dessutom ut var klåttet är.

I söndags var vi alla lite dagen efter. Filip hade klarat av en natt hos Momi utan problem medan vi festade loss på bröllop på lördagen. Det var otroligt skönt och det blev som en lång dejt men nog får man en hel del sömnskulder att försöka betala tillbaka. Så i brist på ork för annat så besökte vi Hoplop för första gången. Leka där var riktigt roligt, som omväxling.

Det nyaste nöjet är dockå att åka butikskärra. Där trivs han fast hur länge och jag kan hänga i Prisma annars bara för att få tiden att gå.

Just nu

Just nu är Filip en ganska nöjd kille. Dessutom har han blivit bättre på att vara med andra utan att behöva ha mamma eller pappa bredvid. Inte lika mycket gråt när vi skiljs åt heller.
Däremot kan han vara jobbig ute. Han vill vara i gungan, i stora gungan, i rutschbacken och i sandlådan på en och samma gång vilket betyder att jag kånkar honom från det ena stället till det andra precis hela tiden. Kånkar helt enkelt för att han inte gillar sina skor.
Inomhus är jag inte längre förvånad om jag hittar saker på konstiga ställen. En kakform med några tuber solkräm i placerad i pottan är helt normalt. Jag måste bara komma ihåg att leta rätt på mina nycklar före både Filip och jag står påklädda i tamburen.

Just nu går vi på föräldrakurs. Under fem onsdagskvällar lär vi oss att bli bättre föräldrar. Efter första gången fick jag redan en del insikter så jag tror att det blir riktigt bra.

Just nu håller Filip på att bli stor än en gång. I morgon ska han vara borta över natten för första gången. Jag antar att jag är den mest nervösa. I höst ska han bli ännu större. Vi har skickat in dagisansökan och jag ska visst börja jobba i höst.

Just nu är det bästa att sova med honom. Inte på nätterna, då är det lagom trevligt ifall han skriker sig till vår säng. Men på dagarna passar jag på om vi råkar vara hemma vid dagssömnstid. Idag sov vi dryga två timmar bredvid varandra i vår säng. Om Filip annars är en dålig dagsovare så är det här ett sätt som fungerar. För båda.

Just nu njuter vi av tidigarelagd läggdags och lite längre kvällar för oss själva. Det innebär visserligen tidigare väckning men det får man ta. Somliga av oss kan ju faktiskt tupplura på dagen.