Som ny

Äntligen är vår bil fixad! På riktigt. Låset på förarsidan går att öppna igen. Utifrån med nyckel. Inte inifrån så att man kryper genom bilen från andra sidan. Radion fungerar igen. Eller den är utbytt mot en ny, något vi inte har fått till stånd på ett par år. Den lyser blått och man kan de facto lyssna på radio igen. Skinande ren är bilen också. Den ser så fin ut. Som ny.

Jag däremot känner mig inte som ny. Speciellt inte när jag vaknar på morgnarna. Några veckor av en vaken kille mitt i natten börjar kosta på sig. Tur att jag vissa dagar har chansen att tupplura med honom. Efter det brukar jag känna mig åtminstone nästan som ny.

Ett år

Så har ett helt år gått sedan jag låg med en nyfödd i sjukhussängen, utmattad och antagligen mer förvirrad än den lille. Samtidigt som jag minns det väldigt klart känns det som en evighet sedan, som om han alltid har varit hos oss.

Idag hurrar vi för vår ettåring. Som kan gå, dansa, leka, berätta vad kossan säger, bläddra i böcker och trots bara några ord som snarast måste tolkas kan göra sig förstådd och få sin vilja igenom.

Filip säger inte så mycket begripligt. Jag har försökt med min mamma- propaganda och nu säger han mmm eller mmä på beställning. Han säger e de och det kan bland annat betyda vad är det, jag vill ha det, var är den eller något helt annat. Dä betyder oftast där och ibland säger han något som låter som titta där. Han säger också atta och atte som kan betyda anka och vatten, åtminstone om det råkar passa in i sitt sammanhang. Så säger han också iii när jag ber honom sätta tillbaka något in i lådan. A- ii säger han om jag frågar om han vill ha mandarin.
Nenene säger han också. Det betyder inte alltid nej. Eeeej säger han och vinkar.
Djurläten kan han också. På sitt eget sätt. Han härmar kossan och säger bä bä om lammet. Han rynkar på näsan och sniffar när han härmar grisen. Voff och mjau är ännu lite krångliga.

Det här med ord är tydligen ännu bara på kommande. Förståelsen är däremot något jag imponeras av. Han snappar upp saker och ting otroligt snabbt och han kan följa en del instruktioner när det ingår bekanta ord.

Han har en otroligt stark vilja och får han inte som han vill eller blir av med något som han väldigt gärna skulle ha (typ min telefon) så skriker, sparkar och protesterar högljutt med tårarna sprutande. Han kommer helt säkert att bli den ungen som lägger sig ner och skriker på butiksgolvet. Och den som inte vill lämna gungan för att gå in. Och den som sätter sig ner mitt på övergångsstället och vägrar gå vidare.

Visst kan han sätta sig på tvären. Här var han inte på fotohumör.

Han är ofta glad och nöjd. Han kan leka länge med något och vara väldigt upptagen med det han håller på med. Han har förstått idén med kurragömma så att han letar efter pappa när han gömmer sig. Att själv gömma sig är han inget vidare bra på. Han gillar att bläddra i böcker och han börjar kunna dem utan och innan. Bilarna är roliga och bollarna gillar han att kasta. Bakbunkar och decilitermått hör också till top 5 just nu. Ute gillar han att gunga och rutscha.

Han har tand nummer fyra och fem på kommande. Tuggandet går således lättare nu. Han gillar frukt och bröd och karelsk pirog och vill helst ha stora bitar. Eftersom han nu kan äta alldeles vanlig mat så underlättas mitt kockande en aning då jag kan laga samma mat åt alla. Ugnsfisk hör till favoriterna (vem gillar nu inte det?) och nudlar gick hem hos båda herrarna i huset. Under födelsedagsfirandet har han också bekantat sig med blåbärsmousse och croissant men det hör inte till hans normala diet.

Han är rätt söt också. Speciellt när han vaknar på gott humör och sitter och pratar med kamelen i sängen. Eller när han busar med sin pappa eller nöjt går omkring och viftar med mina underbyxor som han har grävt fram ur byrålådan. Och han är fortfarande mysig att sova med. Så länge han sover någorlunda stilla.

Visst blir jag frustrerad och irriterad varje dag och visst är jag trött (för tillfället håller han på att ge oss kronisk sömnbrist) och ibland önskar jag mer innehåll i min vardag, men den glädje han ger mig är så stor att att jag varje dag förlåter honom för att ge mig gråa hår. Han har en plats i mitt hjärta som ingen någonsin kan ta ifrån honom. Och då har han funnits hos oss bara ett ynka år.

Ett år idag.

Spysjuka vol. 2 eller en skithistoria

Av alla sjukor skulle magsjukan drabba mig för andra gången inom loppet av några månader. På fredagseftermiddagen brakade det lös och under den timme det tog för Jan att komma hem från jobbet fick stackars Filip stå ut med en mamma som hängde över toalettstolen. Systemet tömdes genom alla tänkbara vägar och till slut var jag uttorkad och matt och trodde att det aldrig skulle ta slut. Eländet fortsatte i dagarna tre och först idag har jag känt mig nästan som mig själv. Så pass att en godispåse fastnade i handen på mig i butiken och det förtärda innehållet hölls i magen.
Filip klarade sig med en uppkastning och rätt så mycket lös kakka. I övrigt var han frisk. Lyckligtvis drabbades inte Jan något desto värre för så eländig som jag var så kunde jag inte ta hand om Filip. Det är en ganska maktlös känsla. Att knappt orka le åt sin son och inte kunna vara närvarande känns inte bra. Och jag tror att han märkte att något var fel för han blev ganska försiktig och fundersam. Men så nöjde han sig med att svansa efter pappa i stället och de klarade sig fint.

Eftersom det hela började på städdagen blev städdagen inhiberad. Det betyder att det ser ut som en svinstia hos oss med leksaker utspridda, vandrande dammråttor och matrester på golvet. Att en MacGyver- film hamnade i badrumsskåpet är väl nog för att förklara kaoset här hemma.

I morgon friskförklarar jag mig och tar itu med det som måste göras. Det var det värsta veckoslutet på länge men jag antar att det inte var den sista gången vi drabbas. När dagis kommer in i bilden kan man knappast förvänta sig att vara frisk.

Den perfekta modern

Jag fick ärva den här muggen av den perfekta modern. Och så försöker jag leva upp till det.

Den perfekta modern har under de senaste veckorna försökt åstadkomma mat som både går hem hos sonen och resten av den lilla familjen. Eftersom unge herrn nu kan äta så gott som allt så länge det är osaltat och gärna osockrat så äter vi osaltat och osockrat allihopa. Nu står den perfekta modern vid spisen medan killen roar sig med att tömma slevlådan och maten står på bordet när far kommer hem. När den otacksamma ungen slänger makaronilådan i golvet blir modern smått frustrerad men nu börjar det trots allt gå bättre att servera vanlig och mindre finfördelad mat. Så länge man inte har tallriken inom räckhåll för de förvånansvärt långa babyarmarna.
Äta själv med sked får vi öva på men fingerfood går allt bättre. Den perfekta modern har således ägnat sig åt att tillreda sockerfria muffins och bananomelett (det senare blev en stor succé) så att killen har en chans att öva sig. Blåbärsmuffins var dock en miss som den perfekta modern insåg först när hon skrubbade golvet och duschade ungen efter måltiden. Plötsligt blev vardagen väldigt matbetonad. Allt kretsar kring när och vad vi ska äta och som den perfekta modern måste det ju vara hälsosam och gärna varierande kost som serveras.
Mat är bara ett behov som skall tillfreddställas. Den perfekta modern får minsann stå för underhållning och program också. Det går an, vagnpromenader och gunga på gården är rätt så skönt inte bara för den som blir skuffad eller gungad. Att gå omkring med en anka och en outtröttlig knatte efter sig, plocka tillbaka de utrivna på strumporna i lådan, rada upp böckerna på  hyllan för femtioelfte gången och stå med ena foten på toalettlocket och försöka borsta håret medan den lille tömmer badrumsskåpet på solkräm för att helst ploppa burkarna i toaletten kan trötta ut den perfekta modern lite grann.

Sanningen är att jag knappast är den perfekta modern. Inte för att jag upplever att jag har misslyckats, men nog finns det mödrar som är långt mer perfekta och duktiga och då har de typ sju barn. Jag är inte den som lagar middag varje dag och jag är inte rädd för att ta till nödproviant i burkform. Det är inte städat hemma när Filip går och lägger sig och inte har jag sytt eller stickat ett enda plagg åt min son och inte ägnat mig åt något annat DIY heller. Jag ser inte särskilt perfekt ut heller och går i samma kläder flera dagar ifall det inte har kommit någon större katastrof på mina byxor. Utifrån sett är jag väl en ganska medioker och hafsig moder.

Men jag hoppas och tror att jag är den perfekta modern för Filip. Så länge jag är nummer ett för honom kan jag åtminstone intala mig själv att så är fallet. Det får räcka.

Idag har den perfekta modern tagit sin son till fotografen för att få någorlunda perfekta bilder nu när ettårsdagen närmar sig. Och svängt ihop ytterligare en sats bananomelett.

Elva månader

Han närmar sig ett år. Jag behöver knappast konstatera att tiden flyger iväg. Han är så duktig och han lär sig så snabbt och de senaste dagarna har vi fått beundra och begrunda hans hujsiga utveckling.

Under den senaste månaden och de närmaste dagarna har Filip
- fått sin tredje tand.
- övat sig i att gå och kan nu byta riktning, stanna för att sedan fortsätta framåt, gå ganska långa sträckor här hemma samtidigt som han bär med sig något föremål. Saker och ting byter plats här hemma och nu får vi leta efter fjärrkontrollen under matbordet och hemnycklarna i turbokossan*.
- börjat krångla med maten (eller att bli matad) så nu får vi börja försöka låta honom äta själv och stå ut med klått. Igår serverades makaronilåda och tanken var att han skulle få prova själv. Tallriken flög på golvet innan jag ens hade hunnit skjuta stolen lite närmare bordet. Vi borde ha börjat tidigare men det är lätt att vara efterklok.
- åkt pulka några gånger och tyckt lagommycket om det. Han föredrar gungan.
- utvecklat sitt joller en aning. Han säger fortfarande inga ord som jag skulle uppfatta som ord. Det har dock kommit både nya vokaler och konsonanter så vi är väl på väg åt rätt håll. Han stämmer in i muminsången med bäbäbbäbäwäwäwäwwä.
- börjat förstå allt mer och lär sig ord så gott som genast. Han tror dock att "ajaj!" är något roligt så han fortsätter gräva i blomkrukan eller tömma byrålådan eller bita mig i tårna medan han skrattar och säger ajajaj.
- fått börja om med nattningsrutinerna. Det gick ganska bra före jul, men julen och resan var inte så bra med tanke på sovandet. Nu får vi börja på nytt med att somna i egen säng och före det skrik och protester av varierande längd.
- fått sova ganska många dagssömner inomhus på grund av arktiska temperaturer eller snöstormar. Det är det mysigaste. Sova inne betyder sova med mig i vår säng och plötsligt vaknar jag en och en halv timme senare med en varm och sömndoftande Filip intill mig.

Och så mycket mer. Det är ganska otroligt hur mycket som händer i så här unga år (månader). Hans personlighet tar väl form och man kan säkert snart se drag som kommer att hålla i. Just nu är han väldigt aktiv motoriskt och han sitter inte stilla hemskt många minuter. Ändå får han beröm av andra för hur lugn och fin han är, till exempel vid matbordet eller på restaurang. Och visst är han lugn och snäll. Han har blivit lite modigare nu men är fortfarande mammas pojke om jag finns i närheten. Det hör väl till.

*Kossan som brummar när den kör.

Läsa böcker är kul. Helst ovanpå alla böcker och många böcker
samtidigt. Om alla böcker inte redan är på golvet drar man först
ner de kvarvarande på bokhyllan.

Om en månad får vi fira hans ettårsdag. Får se hur mycket nytt han hinner lära sig tills dess. Säga mamma tycker jag att han skulle kunna lära sig så småningom.

Dubai

På annandagen var väskorna äntligen packade och vi så pass resfebriga att det passade bra att komma iväg till flygfältet. Jag har nog aldrig haft så här svårt att packa, dels för att det var svårt att veta vad man skulle behöva och dels för att vi för första gången skulle ha ett barn med oss på resan. Självklart hade vi för mycket grejer med oss men hellre det än för lite.
Flygresan till Dubai gick bra. Sju timmar med en vaken Filip i famnen är lite bökigt så lyckligtvis sov han ett par timmar på planet. Vi landade tretiden på natten lokal tid så vi var ju lite aviga. Den varma, fuktiga luften och de upplysta skyskraporna som vi såg på vägen till hotellet fick mig att piggna till lite grann.

Hotellet låg intill det nästsörsta köpcentret i Dubai så shoppingmöjligheter var det ingen brist på. Dessutom gick metron därifrån så vi hade relativt bra transportförbindelser. Personalen var väldigt vänliga och hjälpsamma så även om det inte var ett lyxhotell så blev vi lyxigt bemötta. Poolen på taket besökte vi ett par gånger och Filip trivdes bättre än väntat i bassängen.

Filip hann vara typ en minut i landet innan han blev fotograferad för första gången och vi skulle säkert ha tjänat bra på att låta folk betala för att ta bilder på den söta blonda bebin. Sweet baby, how are you och så lite kill under foten eller nyp i kinden. Stackare.

Staden är enorm. En vanlig byggnad är som våra högsta höghus, de mindre vägarna har flera filer, bilarna är oftast stora Range Rovers och de vanliga skyskraporna är bara 300-400 meter höga. Man tappar bort sig i shoppingcentren och det som ser ut som en femminuterspromenad på kartan är flera kilometer i verkligheten. Trafiken är rätt så galen. Man kör lite hur som helst, byter fil hela tiden men stannar alltid för rött och håller farten väldigt noga. Några trottoarer skall man inte räkna med, de är antingen smala eller så tar de slut mitt i allt. Också övergångsställen kan ha överraskande slut.

Sen då?

Staden verkar vara ett evighetsprojekt. Det byggs överallt och stadsbilden förstörs lite av alla grävmaskiner och byggnadsställningar. Som någon konstaterade har Dubai alla chanser att bli en spökstad. Vad händer när oljan tar slut?

De två första dagarna åkte vi Hop on-Hop off- buss så vi såg rätt så mycket av staden. Vi satt visserligen mest i bussen men det var ett fiffigt sätt att få en helhetsbild av en liten del av Dubai.

Folket är mest turister och gästarbetare. Visst var det svårt att veta vilka som var infödda och vilka som var inflyttade men jag fick känslan av att det inte var lokalbefolkningen som vi såg. Män i vita klänningar och turban och kvinnor i burka kunde ha varit varifrån som helst. Mycket turister från Asien, massor av indier och av de europeiska språken hörde jag mest tyska.
Över lag kände jag mig ganska trygg. De har väldigt strikta regler och för gästarbetare gäller utvisning för smärre brott, så man tänker väl två gånger före man gör något dumt.

Maten vi åt var väldigt god och rätt så förmånlig. Visst kan man hitta dyrare ställen men vi blev mätta på ca 15 euro. Mycket lamm och arabiskt/libanesiskt bröd, kebab och mackor av olika slag. Frukosten på hotellet kunde ha varit värre, så mätta efter varje måltid var vi och ingen drabbades av någon magbobba.

Sevärdheterna är många och vi hann knappast med en bråkdel av dem. Jumeirah-moskén var typiskt nog stängd så vi har bara bilder utifrån på den enda moskén man får gå in i.

Soukerna kan man gärna man besöka men där blir man antastad av fejkklocksförsäljare. Guldsouken var rörig men om man vill köpa guld så fyndar man nog enkelt där.

"Gamla stan" eller Bur Dubai, där souken fanns, och Dubai Creek besöktes en sväng och vi fick se lite av staden från vattnet. Vi skippade Dubai Museum medan de andra var mer kulturella.

Båttur i viken.

Vi besökte akvariet och undervattenszoot i Dubai Mall där det förutom fiskar och andra mindre vattendjur fanns en krokodil och en väldigt ful bläckfisk. Skidbacken i köpcentret nära hotellet lät vi ändå vara.

Utanför Dubai Mall finns det fontäner. Då är det inte en fontän så som vi föreställer oss en, utan fontäner som uppträder med arabisk dans några gånger om dagen.

Kvällsshowen...

...och samma i dagsljus.

Intill (eller i?) Dubai Mall reser sig Burj Khalifa, världens högsta byggnad på 828 meter. Jag tror att skyskrapan tävlar med Filip om vem som har flest bilder från vår resa. Vi skulle så klart dit upp och den högsta punkten som allmänheten får besöka ligger på 124e våningen. Svindlande högt, men det kändes rätt så tryggt bakom glasväggen trots allt.

Burjen

Uppifrån Burj Khalifa. De andra skyskraporna ser rätt små ut.

Intill Burj Khalifa och shoppingcentret ligger också hotellet The Address. Det råkade brinna på nyårsafton och från hotellet såg vi den bolmande röken. Dagen efter var hotellet en ny attraktion och folk tog selfies ditåt i stället för mot Burjen.

The Address efter branden.

En av höjdpunkterna var ökensafarin vi åkte på. En Land Rover plockade upp oss vid hotellet och körde oss en knapp timme ut ur staden och in i öknen. På vägen samlades en hel massa likadana bilar och det visade sig att vi inte var de enda som skulle åka ut i öknen. Det var en hel bilkaravan som körde upp och ner över sanddynerna och en kvart till hade antagligen gjort mig alltför åksjuk. Vi stannade lagom före solen gick ner och vi fick skåda en ganska präktig solnedgång. Det blev snabbt mörkt och sanden blev kall. Bilfärden fortsatte till ett ställe där vi fick mat och se på magndans och en snurrande man. Jag blev förtjust i falafel och njöt stort av kvällen.

Nyåret i Dubai innebär trafikkaos. Metron går begränsat och gatorna intas av folkmassorna så att ta sig fram med taxi är inte så smidigt. Vi fattade det kloka beslutet att se på fyrverkerierna på hotellets tak. Före det avnjöts nyårsmiddagen på hotellet.

Festprisse

Nyårsmiddag

Party på taket i väntan på tolvslaget.

Fyrverkeriet var svårt att få på bild men det var i alla fall det mäktigaste jag har sett.

Filip vaknade mitt i fyrverkeriet och när vi väl skulle lägga oss skulle han inte sova. Vi vakade till tvåtiden och var sedan lite dagen efter än en gång.

Strandliv njöt vi av på nyårsafton. Annars var det nog mera stads- än solsemester. Vattnet var salt men skönt och sand hade vi över allt efteråt. Jag smugglade med mig ett par snäckor trots förbudet.

Undrar hur mycket sand Filip fick i sig den dagen.

Jag joggade ett par gånger också med det var inte så enkelt som att gå ut och springa annars är. Man måste nästan ta sig till en park eller annat givet ställe för att kunna röra på sig utan att riskera att bli överkörd. Hittade en park att springa i så jag fick lite utlopp för min energi.

Hemresan blev en lång natt då flyget fick klockan fyra lokal tid. Filip sov så gott som hela resan och jag lyckades också sova trots det eländigt obekväma sätet. Tur att det var söndag så vi fick ta igen oss i lugn och ro.

Summa sumarum, resan var riktigt lyckad och jag tror hela ressällskapet tyckte det. Dubai är inte alltför långt borta för att få sol och värme mitt i vintern och det är ett bra ställe om man vill kombinera stad med sol. Dessutom är det väldigt inne, man måste ju ha en selfie med Burj Khalifa nuförtiden.

2015

Måste väl göra som tidigare år och sammanfatta året som varit. Omtumlande och händelserikt kan jag väl påstå att det har varit.

Under 2015 har jag...
... suttit eller legat på soffan mer än någonsin
... vägt mer än någonsin och haft en större mage än någonsin förut
... ätit någon form av sötsaker (oftast choklad) precis varenda dag
... fått reda på vad en sammandragning är
... fött en son och i och med det varit med om mitt första större kirurgiska ingrepp
... utökat min vokabulär med ord som niskapaskat, rintaraivari och pukla
... varit frustrerad, förundrad och fascinerad av den lille som kom till oss
... börjat sätta ändelsen -us efter ord (t.ex. Filipus, pyjamasus) vilket är smått pinsamt
... fått en systemkamera
... varit på tre bröllop, ett dop och en begravning
... besökt Österbotten två gånger (tre om man räknar med att vi inledde året i där uppe)
... tillbringat en längre sommar på landet någonsin sedan skolåldern
... plockat rekordmånga liter blåbär
... sprungit mindre och rekorddåliga tider men njutit desto mer
... plockat upp en tuggring och en strumpa ur toalettstolen
... märkt att torkade dadlar före en länk inte är smart
... använt bamixen minst en gång i veckan sedan augusti
... använt vanliga bh:n en gång sedan februari
... köpt två par lenkkare
... blivit privat sångare, clown och allmän entertainer för min son
... övernattat på barnkliniken
... inte skidat en enda gång
... varit utomlands en gång
... besökt världens högsta byggnad och varit på ökensafari
... åkt mer buss än jag gjort sedan jag slutade studera
... funnit min roll som mamma och fått acceptera att mina behov är sekundära och att jag inte kan göra det jag har gjort förr utan att ta andra i beaktande.

Trots att året har varit en berg- och dalbana med både glädje, sorg och stora känslostormar så hör året till ett av de bästa. Får se vad 2016 har att komma med.

Det här grinet borde Filipus få patent på.

Gott nytt år!