Dop

Den här veckan har varit skön. Skön för att Jan har varit hemma och vi har hunnit med allt möjligt. Dessutom har jag fått vara lite "ledig" emellanåt och fått tid för mig själv.
Vi har övat oss att åka buss (det var inte så svårt då vi var de enda vagnburna under båda resorna), shoppat i stan och bekantat oss med barnskötselrum, besökt Filips gammelmorföräldrar där han hann med två niskapaskan under loppet av en timme och haft storbak inför dopet.

Dopet igår var litet och trevligt. Bara den närmaste familjen och gudföräldrarna. Skönt. Visst var jag småstressad precis innan då vi försökte krångla en grinig kille in i dopklänningen men det lättade när han bestämde sig för att sova igenom dopakten. Under kaffet visade han att han kan ge hals men blev nöjd och belåten efter en liten matstund. Exemplariskt uppförande kan man väl påstå.

Många gånger funderar vi på den värld han kommer att växa upp i och nog är han en lycklig en som har så många runt omkring sig som bryr sig om honom och vill honom väl. Och vi lovar att försöka vara de bästa föräldrarna för honom.

I morgon blir han åtta veckor. Tiden går så otroligt fort och han växer så det knakar. Han har blivit starkare och orkar hålla huvudet uppe ganska länge när han ligger på mage. Han har börjat vara i kontakt mer och han tittar en i ögonen och "pratar" och ler. Han klarar sig bra själv en stund på lekmattan eller i matstolen och ibland sover han riktigt bra på nätterna. Visst är han fortfarande ganska oberäknelig och visst tar vi till flaskan när amningen inte flyter. Han kan vara grinig och rentav skrikig vissa dagar och verkar ha ont i magen ibland. Nu är han dessutom hes och tappar typ rösten så hoppas det inte är värre än så. När jag tänker efter så går det ganska bra just nu ändå.

Känna sina gränser

Jag är glad att jag inte är ensamstående mamma. Då skulle jag inte få den avlastning jag behöver när jag börjar få nog. Hittills har det inte varit alltför betungande att ha en liten en att ta hand om men det beror säkert på att jag har fattat att be om hjälp innan det blir för mycket. Det är väl ett privilegium att ha en som tar över när jag får nog.
Förra söndagen är ett bra exempel. Vi hade en natt av det jobbigare slaget bakom oss och skulle iväg till påskkyrkan i alla fall. Efter det följde besök hos den ena släkten och under dessa aktiviteter satt jag mest och ammade en ganska missnöjd kille. Under dagens lopp han jag bli både trött(are), hungrig och smått irriterad och när vi till slut kom hem vid sjutiden var jag fullständigt utmattad och gråtfärdig. Visst hade jag tagit hand om min son om jag hade varit ensam men nu tvekade jag inte att lämna honom åt sitt öde (vilket inte var något värre än att bli omhändertagen av sin far) för att dimpa ner på sängen och sova ett par timmar. Vaknade halv tio, åt kvällsmat och lade mig igen. Kände mig ganska pigg vid tretiden den natten när jag var uppe och ammade.

Visst känns det svårt och lite fel att medge när jag inte orkar längre, speciellt då jag faktisk inte (ännu) är kroniskt trött och deprimerad. Jag har ändå försökt lära mig att det inte lönar sig att försöka vara den där duktiga mamman hela tiden, för det får motsatt effekt i längden. Jag är mycket duktigare om jag har fått sova tillräckligt mycket (och det är långt ifrån det jag var van vid, allt är relativt) och mellan verserna får göra annat än sitta i soffan och amma.
Det andra jag behöver för att bli en lite bättre människa är att få komma ut en gång om dagen. Det lyckas inte alltid men när jag har chansen så gör jag det. Gärna med vagnen men om det strular så vet jag att jag får gå ut själv ibland. Den timmen ensam ute i friska luften gör susen och jag orkar mycket bättre sen.

Mitt perfektionistiska jag har fått sig en törn och jag känner mig allt oftare självisk och ganska oansvarsfull då jag inte biter ihop och gör det en mamma borde göra. Jag tror dock vi alla vinner på det här. Hellre en glad och någorlunda pigg och behärskad mor än en som håller på att flippa.

Övning ger färdighet

Jag överraskades med en för tidig födelsedagspresent som ger oss möjligheten att ta bättre bilder. Det gjorde oss till de där störande föräldrarna som bara fotograferar sin bebis. De senaste dagarna har jag övat mig och hittat en massa bra funktioner. Motivet är givet.

En annan sak jag har övat mig på är multitasking. Det började med något så enkelt som att amma och roa mig med iPaden. Snäppet svårare var att amma vid frukostbordet. Det var inte stället som var utmanande utan att lyckas dricka kaffe samtidigt. Och eventuellt läsa tidningen. Nu börjar det gå någorlunda bra att äta och amma, så länge jag inte behöver skära något. Soppa är ändå lite knepigt. Det är ju kanske inte vad man kan kalla gott bordsskick men om vi inte har gäster kan man kanske göra undantag.

Igår mötte jag den största utmaningen i multitasking. Amma, titta på film (det vill säga verkligen koncentrera sig på filmen) och äta glass ur en skål. Jag behövde ha ögonen på tre saker och glassen krävde dessutom en vänsterhand. Jag kan inte påstå att det var särskilt lyckat så jag får väl öva mer.
Snart kan vi säkert börja ha Filip i bärselen utan att det utlöser den där söka-mat-reflexen så då kan jag göra mer.

Dagens utmaning: Galna Dagar.

Sådana dagar och andra dagar

Alla har bättre dagar och sämre dagar. Det gäller också bebisar. Eller bra och dåliga dagar är kanske fel att kalla det men vissa faktorer gör att det är bättre eller sämre dagar för mamman.

Vissa dagar är ätardagar. Då hänger matvraket vid mjölkbehållarna precis hela dagen och han verkar aldrig bli mätt. Inte sover han heller mer än korta stunder i famnen (tills han rycker till och märker att han visst är hungrig) och eventuellt en timme i vagnen. När vi sedan ska ha honom i säng kan han äta hur mycket som helst från flaskan, precis som om han hade svultit hela dagen. Det känns lagom uppmuntrande. Sådana dagar verkar det mesta också komma ut i andra ändan och blöjroskisen fylls fort. Vissa dagar verkar han plågas av en besvärlig mage och då är han ganska orolig. Sådana dagar vaknar han efter en halvtimme i vagnen och gnäller (eller gallskriker) för att han är hungrig, har ont i magen eller har hett (eller allt eller inget, vem vet?). Sådana dagar är det bra om jag hinner äta mellan verserna och i bästa fall gå på toaletten. Sådana dagar är jag ganska slut efteråt.

Andra dagar är sovardagar. Då tycker jag att han knappt äter alls utan slumrar mest hela tiden. Sådana dagar är rätt sköna för min del för i bästa fall får jag äta både frukost och lunch utan honom i famnen och gå ut på en promenad med ett lugnt och sovande barn. Sådana dagar känner jag mig ganska utvilad och fräsch.

Alla dagar har sina "vad han är söt när han sover" och sina "va, ska du äta IGEN?".
Sämre dagar, det vill säga när vissa omständigheter gör att dagen blir sämre för min del, är jag mest frustrerad på mig själv. Jag kan ju inte vara irriterad på en så oskyldig och oftast så söt en, så min trötthet och irritation känns som något förbjudet. Jag har oftast tålamod. Det räcker 10 timmar på dagen. Det tryter klockan tre på natten när jag har en som nog är hungrig men som slumrar hela tiden eller som inte vill somna om för att han försöker kakka.

Idag har det varit en sovardag, åtminstone sedan 14-tiden. Tur det, det har på grund av vädret varit en innesittardag och typ 14 timmar ensam inomhus med honom skulle eventuellt kunna göra mig galen om inte jag hade fått röra mig mer än från den ena soffändan till den andra. Det här betyder väl att han i morgon äter mer än någonsin och till följd av glupskhet gnäller av magont.

Dagens position.

Alla har olika bra dagar och jag vet att en fem veckor gammal bebis inte känner till regelbundenheter och inte påverkas av så mycket mer än hunger, magknip eller sömnbehov. Jag vet att det bara är tillfälligt och att det blir lättare med tiden. I väntan på det.

En månad

Idag fyller Filip en månad. Det råkar vara precis fyra veckor. Det är märkligt hur tidsuppfattningen är så flummig. Å ena sidan är det en väldigt kort tid, å andra sidan känns det som en evighet sedan jag låg med honom intill mig för första gången. Å ena sidan känns det som att vi fortfarande är i startgroparna och försöker lära känna vår pojke, å andra sidan märker vi att vi nästan börjar få rutiner och börjar klara oss bättre och bättre.
De flesta som ser honom säger "oj så han är liten!". Jag tycker han är stor och typ växer i min famn. Mycket händer på en månad.
Visst börjar vi känna honom och vi kan läsa honom allt bättre. Han skriker sällan men när han gör det så betyder det att han är hungrig. Det kan komma plötsligt. Från att vara söt och gosig går han till att bli vrålhungrig och då skriker han tills han får tag i något att suga på. "Vänta" är ännu ett för honom okänt koncept och är han hungrig så ska han ha mat. Bums.
Jag tror inte han skriker för något annat. Eller så har jag misstolkat honom. Han verkar ha magbesvär ibland men då har han ett besvärat ljud för sig tills han får ut problemet endera vägen.
Han gråter tillsvidare inte för att han är trött. Man brukar se på honom att han är det men vi har inte behövt natta honom desto mer utan oftast bara slocknar han. Är han hungrig eller har nåt i magen så somnar han inte. När han sover har han ljud för sig som jag i början vaknade till och störde mig på. Nu är jag van och jag vet när det lönar sig att ligga kvar i sängen och när det är dags att stiga upp.
Han sover bra speciellt på nätterna. Det beror väl på att vi med hjälp av tuttflaskan ser till att han äter sig mätt. På dagarna strävar jag efter att enbart amma och då är han väldigt oberäknelig. Jag vet aldrig om han tänker äta en halv timme eller två timmar och om han tänker sova fem minuter eller tre timmar efteråt. Det gör det lite problematiskt med tanke på rutiner. Men det går bättre än tidigare och jag har slutat stressa över det hela.

Mycket förstår jag mig ännu inte på. Jag vet inte alltid vad det är som håller honom vaken och om
han har ont i magen eller inte. Jag vet inte hur mycket en geggig blöja möjligtvis kan störa honom och jag har ingen aning om vad han kan tänka när han sitter alldeles tyst, klarvaken och bara tittar.
Det jag inte blir klok på är hans beteende när jag ammar honom. Det börjar ofta bra men plötsligt kan han förvandlas till ett litet vilddjur som morrar, söker, greppar tag, släpper, slafsar och sprattlar. Han blir frustrerad och arg och även om han får ett fint grepp så suger han inte utan släpper och är ännu argare. Vad är det fråga om egentligen? Han kan också slumra till och när han märker att jag har flyttat honom bort från bröstet blir han helarg och ska ha det tillbaka.

Han har hunnit med en del under sitt korta liv. Han har badat tre gånger. Den första gången var det inte alls kul, senast var han lugn och fin. Han har kissat ner sig själv och oss ett antal gånger och vi har fått sprutkakka flygande i sovrummet. Han har varit ute en hel del den senaste veckan och rört sig bland folk. Han har charmat alla han har mött (de som har tyckt något annat har inte uttryckt sig) och han charmar oss varje dag.

Han mår bra. Antar vi. Jag har mörka påsar under ögonen så allt är väl i sin ordning. Får se vad den andra månaden för med sig.

Treveckorshaiku(n)

Lycka är att ha

en tre veckor gammal son

som verkar må bra

Lycka är att ha

en pojke som sover sött

i en för stor säng

Lycka är att få

tid för tvåminutersdusch

och en kopp kaffe

Lycka är att se

ett skratt och ett leende

att han nog är trygg

Lycka är att se

sonen på sin fars axel

männen i mitt liv

Ofullständighet och förundran

Under de här två veckorna efter förlossningen har jag hunnit bearbeta de flesta känslor som har rusat inom mig. En hel del är fortfarande sådant jag tänker på och grämer mig över men småningom börjar det gå över till acceptans.

Den svåraste känslan att handskas med är känslan av ofullständighet. Det började med förlossningen och det faktum att jag inte kunde föda "på riktigt". Det är svårt att förklara varför det känns så. Jag fick inte göra jobbet och jag fick inte se min son födas och ha honom vid bröstet direkt efteråt. De där starka känslorna av kärlek och anknytning som jag hade föreställt mig kom inte genast, jag var främst snurrig och trött efteråt. Jag kände mig misslyckad för att jag inte kunde ge honom den där viktiga närheten från början och många gånger har jag undrat om jag kan ge den nu.
Nu börjar jag komma över det hela, även om jag fortfarande tänker på det. Jag förstår ju att det var bäst för honom (och säkert för mig också) och det viktigaste är ju att han är levande och frisk. Kanske får jag en ny chans att föda "rätt väg" någon dag.

En annan sak som väcker känslan av ofullständighet och otillräcklighet är svårigheten att amma. Lillen var väldigt liten och väldigt trött de första dagarna och vi hade problem med att få något i honom. Det ledde till att vi skulle väcka honom, vilket visade sig vara hopplöst eftersom han somnade direkt igen. Jag var trött, frustrerad och olycklig över att inte kunna förse honom med näring. Vi fick ta till flaskan och ersättning och det ledde till en ond cirkel som vi nu försöker bryta. Jag vill ju kunna amma, jag vill ju att han ska få äta sig mätt utan att vi ska behöva ge något annat. Och jag vet att både han och jag mår bäst av att vara så nära varandra. Över det här har jag sörjt och gråtit (säkert också på grund av trötthet och hormoner) och känt mig misslyckad. Igen.
Också det här börjar jag kunna handskas med, även om det är en hård bit som vi kämpar med. Han verkar orka bättre nu och hoppet om att kunna amma åtminstone delvis har väckts igen.
Så klart var det viktigt att i början få i honom näring då han tappade så mycket vikt. Självklart är det viktigt att han äter och växer. Men nog är det något oförklarligt med det här om amning, sådant som män kanske inte begriper sig på.

Jag har heller aldrig känt mig så hjälplös, så sjuk och så beroende av andra som jag gjorde de första dagarna på sjukhuset. Jag har aldrig opererats (åtminstone inga större ingrepp) eller varit sjukare än magsjuk och jag har alltid kunnat handskas med min kropp. Nu var jag mörbultad och omtöcknad och invalidiserad och jag var långt ifrån mig själv. Det värsta med min situation var tanken att jag ensam inte klarade av att ta hand om mitt barn. Både jag och pojken var beroende av Jan och alla sköterskor och jag klarade inte den uppgift som jag precis hade blivit kallad till- att vara mamma.
Det var en hård bit. Som jag börjar komma över. Nu kan jag klara mig med honom så när som på att gå ut med honom ensam och jag börjar känna mig ganska hel igen. Jag försöker ännu anpassa mig till en förändrad kropp,  läckande mjölkpåsar, att vakna plaskblöt av svett mitt i natten och frysa om vartannat. Jag har ingen kontroll över det som händer, men det är väl ganska normalt.

Vi börjar lära känna vår pojke, men nog vållar han huvudbry flera gånger om dagen. Vi börjar skilja på ljud han gör i sömnen och ljud han gör när han börjar vakna. Vi kan läsa på hans miner när han tänker kakka och vi börjar kunna gissa oss till om han har ont i magen eller är hungrig. Han har överraskat oss med att kissa ner oss och sig själv två gånger inom loppet av en kvart och han kan bestämma sig för att vara mätt och börja sova för att vakna och vara vrålhungrig igen tio minuter senare. Jag blir ledsen när jag vet att något är på tok och känner mig usel när han gallskriker och jag inte vet om han är hungrig eller trött. Oftast är han ändå överdrivet söt och det kompenserar alla stunder av tvivel och frustration. Att han är vår son har jag ännu inte begripit.

Idag fyller han två veckor och jag är ensam hemma hela dagen. Eller inte ensam, jag har ju kvalitetssällskap. Än så länge sover han lugnt. Vi får väl se hur det går när han vaknar och konstaterar att det skulle vara dags för mat.