En månad

Idag fyller Filip en månad. Det råkar vara precis fyra veckor. Det är märkligt hur tidsuppfattningen är så flummig. Å ena sidan är det en väldigt kort tid, å andra sidan känns det som en evighet sedan jag låg med honom intill mig för första gången. Å ena sidan känns det som att vi fortfarande är i startgroparna och försöker lära känna vår pojke, å andra sidan märker vi att vi nästan börjar få rutiner och börjar klara oss bättre och bättre.
De flesta som ser honom säger "oj så han är liten!". Jag tycker han är stor och typ växer i min famn. Mycket händer på en månad.
Visst börjar vi känna honom och vi kan läsa honom allt bättre. Han skriker sällan men när han gör det så betyder det att han är hungrig. Det kan komma plötsligt. Från att vara söt och gosig går han till att bli vrålhungrig och då skriker han tills han får tag i något att suga på. "Vänta" är ännu ett för honom okänt koncept och är han hungrig så ska han ha mat. Bums.
Jag tror inte han skriker för något annat. Eller så har jag misstolkat honom. Han verkar ha magbesvär ibland men då har han ett besvärat ljud för sig tills han får ut problemet endera vägen.
Han gråter tillsvidare inte för att han är trött. Man brukar se på honom att han är det men vi har inte behövt natta honom desto mer utan oftast bara slocknar han. Är han hungrig eller har nåt i magen så somnar han inte. När han sover har han ljud för sig som jag i början vaknade till och störde mig på. Nu är jag van och jag vet när det lönar sig att ligga kvar i sängen och när det är dags att stiga upp.
Han sover bra speciellt på nätterna. Det beror väl på att vi med hjälp av tuttflaskan ser till att han äter sig mätt. På dagarna strävar jag efter att enbart amma och då är han väldigt oberäknelig. Jag vet aldrig om han tänker äta en halv timme eller två timmar och om han tänker sova fem minuter eller tre timmar efteråt. Det gör det lite problematiskt med tanke på rutiner. Men det går bättre än tidigare och jag har slutat stressa över det hela.

Mycket förstår jag mig ännu inte på. Jag vet inte alltid vad det är som håller honom vaken och om
han har ont i magen eller inte. Jag vet inte hur mycket en geggig blöja möjligtvis kan störa honom och jag har ingen aning om vad han kan tänka när han sitter alldeles tyst, klarvaken och bara tittar.
Det jag inte blir klok på är hans beteende när jag ammar honom. Det börjar ofta bra men plötsligt kan han förvandlas till ett litet vilddjur som morrar, söker, greppar tag, släpper, slafsar och sprattlar. Han blir frustrerad och arg och även om han får ett fint grepp så suger han inte utan släpper och är ännu argare. Vad är det fråga om egentligen? Han kan också slumra till och när han märker att jag har flyttat honom bort från bröstet blir han helarg och ska ha det tillbaka.

Han har hunnit med en del under sitt korta liv. Han har badat tre gånger. Den första gången var det inte alls kul, senast var han lugn och fin. Han har kissat ner sig själv och oss ett antal gånger och vi har fått sprutkakka flygande i sovrummet. Han har varit ute en hel del den senaste veckan och rört sig bland folk. Han har charmat alla han har mött (de som har tyckt något annat har inte uttryckt sig) och han charmar oss varje dag.

Han mår bra. Antar vi. Jag har mörka påsar under ögonen så allt är väl i sin ordning. Får se vad den andra månaden för med sig.

Treveckorshaiku(n)

Lycka är att ha

en tre veckor gammal son

som verkar må bra

Lycka är att ha

en pojke som sover sött

i en för stor säng

Lycka är att få

tid för tvåminutersdusch

och en kopp kaffe

Lycka är att se

ett skratt och ett leende

att han nog är trygg

Lycka är att se

sonen på sin fars axel

männen i mitt liv

Ofullständighet och förundran

Under de här två veckorna efter förlossningen har jag hunnit bearbeta de flesta känslor som har rusat inom mig. En hel del är fortfarande sådant jag tänker på och grämer mig över men småningom börjar det gå över till acceptans.

Den svåraste känslan att handskas med är känslan av ofullständighet. Det började med förlossningen och det faktum att jag inte kunde föda "på riktigt". Det är svårt att förklara varför det känns så. Jag fick inte göra jobbet och jag fick inte se min son födas och ha honom vid bröstet direkt efteråt. De där starka känslorna av kärlek och anknytning som jag hade föreställt mig kom inte genast, jag var främst snurrig och trött efteråt. Jag kände mig misslyckad för att jag inte kunde ge honom den där viktiga närheten från början och många gånger har jag undrat om jag kan ge den nu.
Nu börjar jag komma över det hela, även om jag fortfarande tänker på det. Jag förstår ju att det var bäst för honom (och säkert för mig också) och det viktigaste är ju att han är levande och frisk. Kanske får jag en ny chans att föda "rätt väg" någon dag.

En annan sak som väcker känslan av ofullständighet och otillräcklighet är svårigheten att amma. Lillen var väldigt liten och väldigt trött de första dagarna och vi hade problem med att få något i honom. Det ledde till att vi skulle väcka honom, vilket visade sig vara hopplöst eftersom han somnade direkt igen. Jag var trött, frustrerad och olycklig över att inte kunna förse honom med näring. Vi fick ta till flaskan och ersättning och det ledde till en ond cirkel som vi nu försöker bryta. Jag vill ju kunna amma, jag vill ju att han ska få äta sig mätt utan att vi ska behöva ge något annat. Och jag vet att både han och jag mår bäst av att vara så nära varandra. Över det här har jag sörjt och gråtit (säkert också på grund av trötthet och hormoner) och känt mig misslyckad. Igen.
Också det här börjar jag kunna handskas med, även om det är en hård bit som vi kämpar med. Han verkar orka bättre nu och hoppet om att kunna amma åtminstone delvis har väckts igen.
Så klart var det viktigt att i början få i honom näring då han tappade så mycket vikt. Självklart är det viktigt att han äter och växer. Men nog är det något oförklarligt med det här om amning, sådant som män kanske inte begriper sig på.

Jag har heller aldrig känt mig så hjälplös, så sjuk och så beroende av andra som jag gjorde de första dagarna på sjukhuset. Jag har aldrig opererats (åtminstone inga större ingrepp) eller varit sjukare än magsjuk och jag har alltid kunnat handskas med min kropp. Nu var jag mörbultad och omtöcknad och invalidiserad och jag var långt ifrån mig själv. Det värsta med min situation var tanken att jag ensam inte klarade av att ta hand om mitt barn. Både jag och pojken var beroende av Jan och alla sköterskor och jag klarade inte den uppgift som jag precis hade blivit kallad till- att vara mamma.
Det var en hård bit. Som jag börjar komma över. Nu kan jag klara mig med honom så när som på att gå ut med honom ensam och jag börjar känna mig ganska hel igen. Jag försöker ännu anpassa mig till en förändrad kropp,  läckande mjölkpåsar, att vakna plaskblöt av svett mitt i natten och frysa om vartannat. Jag har ingen kontroll över det som händer, men det är väl ganska normalt.

Vi börjar lära känna vår pojke, men nog vållar han huvudbry flera gånger om dagen. Vi börjar skilja på ljud han gör i sömnen och ljud han gör när han börjar vakna. Vi kan läsa på hans miner när han tänker kakka och vi börjar kunna gissa oss till om han har ont i magen eller är hungrig. Han har överraskat oss med att kissa ner oss och sig själv två gånger inom loppet av en kvart och han kan bestämma sig för att vara mätt och börja sova för att vakna och vara vrålhungrig igen tio minuter senare. Jag blir ledsen när jag vet att något är på tok och känner mig usel när han gallskriker och jag inte vet om han är hungrig eller trött. Oftast är han ändå överdrivet söt och det kompenserar alla stunder av tvivel och frustration. Att han är vår son har jag ännu inte begripit.

Idag fyller han två veckor och jag är ensam hemma hela dagen. Eller inte ensam, jag har ju kvalitetssällskap. Än så länge sover han lugnt. Vi får väl se hur det går när han vaknar och konstaterar att det skulle vara dags för mat.

Den längsta bästa dagen

Att föda barn sägs vara vackert. Smärtsamt, visst, men vackert och speciellt. Och något som bara kvinnor förstår sådär på riktigt, även om pappornas upplevelse inte är att underskattas. Jag tänkte försöka (jag kommer knappast ihåg varken tidsperspektiv eller allt som hände det dygnet) sammanfatta den längsta dagen i mitt liv. Särskilt vackert tycker jag inte det var men det som följde var desto finare.

Det började natten till söndag. Vi hade hunnit sova någon timme när jag vaknade av något jag inte kunde säga att jag hade upplevt tidigare och jag misstänkte starkt att det var en sammandragning. Noterade även något som kan ha varit den omtalade slemproppen så jag antog att det var på gång. Att fortsätta sova var ingen idé. Sammandragningarna kom ungefär var sjunde minut och jag testade smärtstillande och varm dusch och stod ut ett par timmar. Jag ringde sjukhuset en första gång och de bad mig givetvis stanna hemma. Resten av natten gick åt till att ligga på soffan, stå ut med smärtorna och precis hinna nicka till innan nästa värk började. Att svälja morgonmålet var ganska omöjligt och gjorde inte måendet mycket bättre. När vi ringde nästa gång vid åttatiden på morgonen fick vi välja om vi kommer eller inte kommer och vi valde att åka.
Vi blev intagna på jouren och jag blev kopplad till en mojäng som visar babyns hjärtfrekvens och sammandragningarna. Ganska snabbt hade vi sköterskan och någon till inne i rummet som verkade smått allvarlig och ville att vi skulle skrivas in. Någon svacka i hjärtkurvan. Dessutom märkte de att jag hade feber och den hängde kvar tills följande dag.

Jag låg på avdelningen några timmar och värkarna ökade i styrka. En gång fick jag en spruta i baken och den hjälpte ett tag. Jag vet inte om min smärttröskel är låg men det började vara så obehagligt att jag till sist ville ha något mer. Det bar upp till förlossningssalen och där fick jag lustgas till en början. Då spräckte de också hinnorna och fostervattnet forsade som om jag hade kissat på mig flera liter. När jag började hyperventilera lustgasen blev det dags för epiduralbedövning och det gav mig en chans att vila ut mellan verserna.

Det jobbigaste var att lillen där inne inte gillade sammandragningarna. Under dessa blev navelsträngen troligtvis i kläm vilket gjorde att pulsen sjönk. Första gången var mest uppskärrande- plötsligt stormade det in fyra personer och bland dem en läkare och de skulle ha mig på alla fyra för att få liv i ungen. Jag förstod ju inte vad som pågick och ett sådant extra stressmoment var inte alls särskilt kul. Det här hände flera gånger. Antingen i samband med en sammandragning eller efter att jag hade fått något som skulle förstärka värkarbetet. Han gillade inte heller att jag steg upp så det gick helt enkelt inte att effektivera processen ens på naturligt sätt.

I något skede under eftermiddagen och kvällen började alternativa utvägar att diskuteras. Jag hörde "sektio" nämnas och blev inte alls lugnad. Något var fel. Det var inte alls vad jag hade planerat. Jag började stressa över det och bara önskade att jag skulle få föda på vanligt sätt.
Jag fick förnyad bedövning några gånger och det var lagom trevligt att märka när smärtlindringen släppte och känna hur smärtan gick från noll till värre än någonsin.
Till sist fanns det inget mer att göra. Värkarna var inte tillräckligt starka, vattnet hade gått för länge sedan och öppningsskedet gick för långsamt. 9 cm öppen och ännu små hinder kvar konstaterade de när läkaren var på plats och beslöt att det var dags för kejsarsnitt. Dessutom låg killen med ansiktet uppåt, vilket är en sämre position än med ansiktet neråt. Då hade det gått ett drygt dygn sedan värkarna började där hemma. Det fick bära av till operationssalen.

Jag grät och skrek både av smärta (nu var all bedövning borta) och av ilska för att det skulle gå så här. Värkarna var starka och täta och det blev inte bättre av att de skulle ha mig överförd till operationsbordet. Det tog en stund innan de fick i mig bedövningen men sakta men säkert började jag kunna slappna av. Jan dök upp vid min sida och nu grät jag bara av utmattning och en oro över vad som skulle ske. De tryckte och klämde på min mage och jag försökte tänka på annat än att de sprättar upp hela magen och att blodet sprutar. Det kändes som jättelänge även om ingreppet bara tog fyra minuter.
Sedan "grattis, en pojkbebis" och sedan, äntligen, ett skrik. En våg av lättnad och tacksamhet sköljde över mig. Lite märkligt att ligga bakom ett skynke och inte se honom men bara att höra honom leva var nog för stunden. Jan fick gå se på honom och till slut fick också jag det. Jag minns inte vad jag tänkte, jag var väl ganska bortkollrad, men lycka och tacksamhet var väl vad jag kände.

Att sedan tvingas lämna honom och åka iväg till uppväckningsrummet (heter det så?) var inte så skoj. Skulle han klara sig? Jag hann dock somna och vila ett par timmar medan tankarna rusade i huvudet och jag försökte handskas med känslosvallet.

Sedan fick jag äntligen åka till avdelningen och hälsa på mina finaste. De hade klarat sig bra (såklart). Jag fick min son intill mig och nog var det märkligt. Var det verkligen han som hade bott inne i magen så länge?

Det var med blandade känslor jag födde honom. Inte alls som jag hade tänkt. Jag kände mig så ofullständig, rentav dålig, för att jag inte hade klarat av det som kvinnan är skapt för att klara. Besviken på mig själv. Samtidigt som det inte spelade någon roll. Pojken var levande och frisk och ingenting är viktigare än det. Han är värd varje sekund av smärta och oro och jag kan inte föreställa mig något sötare och finare än han.

16 timmar ung.  (foto: mormor)

Det blev en lite längre vistelse på sjukhuset och det var nog lika så bra. Jag var öm, rörelsehandikappad och enormt trött och först på torsdagen började jag känna mig som en människa igen. Vi hade en otroligt kunnig personal omkring oss från början till slut och familjerummet räddade situationen. Vi fick uppleva sömnbrist, frustration, oro och känslosvall och allt på grund av en liten pojke som jag helt och hållet har förälskat mig i. Jag vet inte om jag riktigt har insett att jag är mamma ännu samtidigt som det känns som det naturligaste i världen.

I natt fyller vår filur en vecka. Vi lär känna honom mer och mer och att få ta hand om honom tillsammans med den tryggaste mannen jag känner är det bästa jag kan tänka mig.

41

Han trivs där inne. Lite för bra. Det beräknade datumet kom och gick för en vecka sedan och även om man inte borde fästa alltför stor uppmärksamhet vid den dagen så var det nog som att en länge väntad speciell dag bara kom och gick utan att vara särskilt speciell. Som att konstatera att det är julafton och  gå till jobbet som vanligt.
Jag trivs inte lika bra längre. Jag har mått prima i 40 veckor men den senaste har varit ganska eländig.  Jag har den där bekanta molande värken som annars inträffar ungefär en gång i månaden, en jobbig ryggvärk och stundvis en strålande, knivskarp smärta som troligtvis uppstår när killen borrar sitt huvud i riktning neråt. Dagarna går till att variera ställning i soffan, stå ut med vågor av värk och ta en sväng runt kvarteret för att få lite frisk luft. Promenader i motionssyfte har jag fått lämna och nu vankar jag sakta fram precis som om jag var gravid.
Fem dagar måste jag stå ut innan jag får gå på övertidskoll. I värsta fall. Hoppas vi inte behöver vänta så länge.
Nu klagar jag. Högt. Hittills har jag tänkt att jag har varken orsak eller rätt till att klaga då jag vet att barn inte är en självklarhet och att det definitivt är värt all smärta, men nu gör jag det i alla fall. Jag kan ju ännu tillägga att jag har ofantligt långtråkigt och har knappast någonsin känt mig så oföretagsam och onyttig som nu. Rentav lat. Det gör inte saken bättre precis.

Dags att byta ställning.

Still no baby

Lite som en paj...

... som enligt receptet har varit tillräckligt länge i ugnen men som ändå inte verkar vara riktigt klar. Man sticker lite i den och tänker "ännu fem minuter". Och så gör man samma sak igen när fem minuter har gått. Och man undrar om den alls blir färdig.
Ungefär så känns det.