Tar tillbaka

Eller okej, inte helt och hållet. Men genast när jag hade skrivit det senaste inlägget ångrade jag mig lite. Bara för att jag blev mindre glad.
Kanske ska man inte uppmärksamma det positiva? Då kanske man förstör det.

Helt bra

Hur jag mår?
Helt bra.

Egentligen bättre än på... länge. Det har varit helt bra en längre tid nu, men speciellt hösten har varit så där extraheltbra. Och hur märks det?
Jag har varit glad. Jag har haft lätt för att skratta.
Det är länge sedan jag har gråtit utan orsak. Jag har gråtit av smärta, besvikelse och oro, men jag har inte bara gråtit utan orsak. Jag har inte vaknat och bara varit ledsen.
Det är ett tecken på att det mesta är okej.

Självklart

Jag tar det som en självklarhet att Husis kommer inploppande i postluckan varje morgon. Ibland går det inte så och då blir jag lite sur. Idag fick jag gårdagens tidning. Då blev jag mest förvånad.

Alltför ofta tar jag det som en självklarhet att vi är två personer som dricker kaffe på morgonen. Idag fick jag hejda mig när jag mätte upp kaffet. Idag var det bara en vid frukostbordet. Det är inte alls självklart. Inte alls självklart att jag har någon som snarkar vid min sida, som jag måste dela tidningen med, som håller mig sällskap på kvällen och som får mig att känna mig mindre ensam.
Det är först när jag saknar något som jag är van vid som jag förstår att saker och ting inte är självklara. Och när jag är gräsänka inser jag hur otroligt mycket jag gillar att ha en icke-självklarhet att sakna. Och vänta på.

Jag är väldigt otacksam. Speciellt när det finns något i mitt liv som jag tycker att jag saknar, något som andra får men inte jag men som jag önskar över allt annat. Då glömmer jag det jag har. Glömmer att vara tacksam. För trots allt så har jag redan mer än många. Jag har ett jobb att inte alltid ha lust att gå till. Jag har en man jag ibland måste gnälla på. Jag har ett hem jag gärna skulle flytta från. Nog är det märkligt att jag bara lägger märke till det jag inte har.
Måste bli bättre på att se det jag har och inte det jag inte har. Sedan kan jag bara hoppas på att få det där jag saknar. Som en bonus.

Självförakt

När man önskar något
mer än allting annat
ser man inte
det man redan har.

Ser det som mig fattas
som alla andra har
gläds jag inte
varför inte jag?

Värst är avundsjukan
som jag inte vill ha
gör mig illa
dålig människa.

Borde kunna glädjas
för andras skull och se
vad jag nog har
vara glad för det.

Kras

Jag har drömt om en hel massa saker. På mer eller mindre allvar.
Som att bli författare. Eller journalist och få vara där det händer. Eller globetrotter. Eller öppna ett eget litet café.
Det är drömmar som får finnas men som jag inte gör något extra för att förverkliga.

Jag hade en dröm om att springa maraton. Den gick i uppfyllelse. Sedan hade jag drömmen om att verkligen börja träna löpning och kanske kanske bli lite bättre. Det började bra. Sedan gick den drömmen i kras.

Löpningen är bara för mig. Jag vet att jag inte är mindre betydelsefull för andra om jag inte springer, men det tar inte bort det faktum att jag verkligen vill göra det. För min egen skull. För att jag njuter av det. För att det är något jag identifierar mig med och som jag faktiskt tycker att jag är lite bra på.
Jag kämpade länge med en press på att vara andra till lags. Jag kunde inte vara självisk och göra saker som inte är till nytta. Som jag gör bara för att njuta. Sedan hittade jag löpningen. Som jag sysslar med bara av själviskhet. Ingen vinner på det. Bara jag.

Så kan jag inte ens göra det enda lilla jag tycker så mycket om.

Då blir jag alldeles tom.

Sommarmoll

Tänk att sommaren kan vara så ångestfylld.
I fem veckor är jag fri. Jag kan göra vad jag vill, bara låta dagarna gå och njuta av värmen, solen och lata sovmorgnar. Tänk att jag ändå inte får ro.
Jag räknar dagarna tills semesterns slut. Jag drömmer om arbetsrelaterade saker. Jag får en våg av kallsvett och önskar att sommaren skulle vara för evigt.
Jag vill kunna njuta av god mat och en massa glass. Av det blir jag orolig. Jag vill kunna ligga och bara slappa. Av det blir jag orolig. Jag vill kunna glömma vardagen. Då tänker jag på den. En vardag jag inte vill tillbaka till.

Inte ens blåbär i frysen kan ändra på sommarens förgänglighet.

Respekt

Det finns yrkesgrupper man ser upp till och tyvärr sådana som man ser ner på lite grann. Städare, till exempel. Jag skäms att erkänna att jag ofta tänker "stackare, som inte har något bättre jobb" när jag iakttar en person som städar på stationer eller andra allmänna platser. Egentligen borde det vara tvärtom. Jag borde tänka "tack för att jag slipper se skiten som högt utbildade orsakar i stan, tack för att jag slipper sitta i någons spyor i metron". Bakom vår vackra stad står de som städar och håller snyggt efter oss andra. De skall ha eloge och stort tack och definitivt högre lön. Vem som helst är ju faktiskt inte beredd att ta ett sådant förnedrande jobb.


Jan köpte Iso numero här om dagen och det gav lite perspektiv. Köp och läs. Du gör en god gärning och du får en läsvärd och intressant tidning att läsa i den rena och snygga metron på vägen hem.