Vårtecken

Fräknarna börjar göra sig synta i ansiktet och jag inbillar mig en solbränd näsa.
Jag har plockat vitsippor.
Vi har haft de första träningarna ute och jag får börja vänja mig vid att ha sand på diverse ställen i lägenheten.
Årets första länk i t-skjota och halvlånga löpbyxor avklarad utan att frysa.
Vi måste dra för gardinerna om vi vill se en film på kvällen- så ljust är det.
Jag har cyklat första gången för i vår och det räckte med ett par kilometer för att få ont i rumpan.
Nu börjar sommarens eviga flykt från alla surrande faror. Idag blev jag jagad av en humla.

Finns det något som talar för att det inte skulle vara vår?

Törst

Ibland räcker inte ens litervis med vatten för att släcka min törst.
Den där alldeles speciella törsten.
Törsten efter läsk.
Idag fick jag en sådan där otroligt stark längtan efter en iskall limsa och den bara måste jag få. Det dög inte med en ur kyldisken för den var inte tillräckligt kall, utan jag måste ha en ur en sådandär kylbassäng eller vad det nu är och jag måste ha en från djupt ner.
Och sedan det där efterlängtade pff när jag öppnar korken och äntligen får klunka i mig läsken. Så att kolsyran åker upp i näsan och kittlar oerhört mycket och så att jag måste pausa några sekunder för att rapa för att sedan kunna dricka mer.
Bara detta kunde släcka min törst.
Det händer inte ofta men när jag ska ha läsk så SKA jag ha läsk.

Här och nu

Idag gick en radioreklam mig riktigt på nerverna. Eftersom jag kör rätt så mycket får jag höra samma reklamer om och om igen och de allra mest störande reklamerna tenderar inte att bli mindre störande ju fler gånger man lyssnar på dem. Tvärtom. Den reklam som jag fick nog av idag var en reklam för någon av de otaliga damtidningarna och trudelutten som reklamen inleds med sjungs av en kvinna med silkeslen röst: "Elämä on tässä ja nyt, eikä sitkun...". Jag får lust att byta radiokanal varje gång den reklamen kommer, men det är jobbigt att hålla på växla hela tiden.
Hur som helst så spelade trudelutten i huvudet på mig på gymmet idag och det fick mig att tänka lite under uppvärmningen på crosstrainern. Visst är ju livet här och nu. Det är nu jag lever och nu som jag borde leva. Inte sedan när... 
Ofta tänker jag "sen när" när jag funderar på vad jag håller på med. Speciellt under tyngre perioder tänker jag gärna att det bara är tillfälligt.
Den gråa hösten är bara nu, sen när det blir ljusare...
Det är bara nu det är stresseig på jobbet, sen när det lättar...
Det är bara nu jag lever, sen när...
När vadå? Vad är det jag går och väntar på? Och vad är det jag skjuter upp?
Det är ju idag jag lever. Kanske finns det inte något "sen när" att leva.

Påsk

Fyra dagar ledigt gjorde nog susen. Tror jag. Vi får se hur det känns på jobbet i morgon.
Det fina med helger är att det är en orsak och en chans att träffa släktingar. Den chansen fick jag och tog jag både på fredag och på söndag. Lamm och påskägg är inte heller någon dålig sida av påsken.

Måste bara skryta lite med påskens bakverk:

Mjölkchoklad-mangocheesecake. Inte så dumt inte. Tips: Dops-kex passar utmärkt till kakbottnen! Dekorationerna får man berömma Jan för. Idén har jag snott från Kinuskikissas blogg.

Förutom att baka så invigde jag mina nya löpskor.

Den stora vårstädningen klarade vi också av. Med nöd och näppe. Slocknade vid tiotiden.



Nu väntar jag bara på att våren skall ta fart på riktigt.

Inkörd och slutkörd

Nu har jag varit ute i arbetslivet ganska precis två månader. Och jag har ungefär 40 år kvar. 40 år! Kanske mer om pensionsåldern hinner höjas några gånger om. När jag blir pensionär har jag åtminstone en rätt så lång arbetserfarenhet att skryta med.

Till fots lämnar jag fortfarande tiotals kilometer bakom mig i veckan. I och med mitt arbete lämnar jag drygt tusen kilometer bakom mig varje månad. På hjul. Det blir en hel del körande och en hel del tid att sitta och fundera, drömma och iaktta.
Vid sjutiden på morgonen brukar ring ettans medelhastighet stadigt börja sjunka. Vad gör folk ute den tiden? Och på femtiettan sitter folk i bilkön och dricker morgonkaffet ensam vid ratten. En morgon underhöll jag mig själv genom att räkna ensamma bilister och i ungefär var femtonde bil färdades fler än en person. Ironiskt nog kom en tandemcykel emot mig. Det är kanske inte det man syftar på när man önskar att folk skulle samåka till jobbet. Nåja, jag är inte bättre jag heller där jag sitter ensam i bilen. Fast vem skulle jag nu skjutsa runt på till och från mina klienter?
Trafiken är nog inget att leka med. Eller ingenstans att leka. Jag är en lätt så lugn chaufför och det är nog ett varningstecken då jag börjar använda tutan. Ett sådant beteende har jag observerat hos mig när jag kör tillbaka efter dagens sista terapi. Då är jag ganska slut. Idag höll jag på att somna vid ratten. Plötsligt ökar riskerna för trafikolyckor när jag ökar mitt trafikyrande.
Så blir jag nog frustrerad då folk inte följer hastighetsbegränsningarna. Jag hör själv till denna grupp trafiksyndare, men det känns inte alls kul när någon gör en omkörning på höger sida om mig då jag redan kör för hårt. Det får mig att känna mig som en söndagsbilist samtidigt som jag skäms för att jag kör för hårt och då vet jag inte längre vad som är värre.
Så har jag också märkt att man inte behöver åka särskilt mycket utanför någon av ringvägarna för att stöta på en traktor.
Mycket tid går till spillo när man kör (jag antar att man inte får använda datorn när man kör om man inte ens får tala i telefon) men man hinner med mycket också. Tänka, planera nödlösningar för nästa terapi, buckla till andras bilar... Tur att jag får lön, nu har jag ju råd med sådant också. Är därmed en god kund hos både försäkringsbolaget och utbucklingsfirman (eller vad det nu heter). 

Visst har jag hunnit få lite andra erfarenheter i och med jobbet, inte bara sådant som handlar om körning. Småningom hittar jag mig själv i min yrkesroll. Och att jobba med barn är alltid roligt och givande. Och hur usel min dag än är eller hur dålig jag än känner mig så blir jag ofta på bättre humör vid teraisessionerna. Kanske är det inte bara jag som är terapeut, barnen kanske fungerar som terapeuter för mig också. Undrar om det här klassas som att utnyttja barn?

Nu är jag i behov av ett förlängt veckoslut. Om inte för annat så dog Jesus på korset för att vi skulle få lite ledigt. Tack!

Glad påsk!

Citymarketfällan

Lördag eftermiddag och absolut ingen brådska i matbutiken. Skönt! Att bara gå omkring med butikskärran och se sig omkring i den enorma stormarketen med det enorma utbudet på allt man kan tänka sig att inte hitta i närbutiken. Tänk att kunna kombinera matshopping med annan shopping!
Wow, en DVD för bara tre euro! Det är inte varje dag!
Kanske kan vi kurva via kläderna också, och leksakerna, ifall de har pussel på erbjudande.
WC-papper kunde vi ju ta när vi en gång är med bil. Man vet ju inte när det blir akut behov.
Och tre flaskor diskmedel för typ fyra euro! Nu behöver vi ju inte tänka på det på en jättelång tid framöver.
Och köper man megapacken med tvättmedel får man två dricksglas på köpet, precis dem vi samlar på! Nåja, nu börjar vi närma oss matavdelningen.
Frukterna ser fina ut, kanske några päron för omväxlings skull, nu när de är på erbjudande.
Oj titta, man får smaka på bröd! Mmm, kanske tar vi ett havrebröd, det är ju faktiskt ganska gott. Och färskt, det är ju helt varmt ännu! Kanske har de ost på erbjudande också?
Och titta, de låter oss smaka på pizza också! Något nytt märke. Kan man frysa? Bäst att ta ett par, nödproviant är bra att ha.
Activia-yoghurt, kanske något man kunde prova?
Apelsinsaft, sådandär färskpressad! Det är ju ändå veckoslut.
Och nu när vi ju är med bil kan vi ju ta och fylla på mjöl-, grötflings- och mysliförrådet också.
Wow, så här billiga är aldrig nötter!
Och ifall vi skulle få gäster är det alltid bra med bubbelvatten. Och Pepsi.
Frysdisken kommer emot, oj, sopprötter på erbjudande! Även om det sällan blir att laga soppa, men ändå! Nu får vi en orsak i alla fall!
Och glassförrådet kan aldrig vara överfyllt.
Hur var det nu, visst börjde bakplåtspappret vara slut? Och hur var det med näsdukar?
Ojdå, vilken lång kassakö. Nåja, tur att vi inte har så bråttom. Valde vi fel kö igen? Nej, ingen som köper kläder framför oss. Då står man alltid några extra minuter och väntar.
En tuggummipåse kan man ju passa på att nappa med då de hänger här vid kassan.
Jag tar en titt på min butikslista. Det står mjölk, ägg och morötter. Det vanliga. Det hade jag inte ens behövt skriva upp.
Jag tittar på mina varor som piper sig igenom kassabandet. Jag fick visst med mig lite mer än vad som stod på listan.
Onödigt?
Vi kallar det investering.
Det är bättre så.

Talterapeft

Nu har jag varit anställd ganska jämnt en månad. Så det är kanske dags att uppmärksamma min nya livssituation, för det är nog en ganska stor skillnad mellan att vara studerande och att vara det man ska bli när man blir stor.
Jag fick mitt betyg och jag besökte universitetet för sista gången på länge. Lite märkligt kändes det ju, men samtidigt kände jag lättnad och befrielse.
Jag är färdig. Redan? Är jag inte lite för ung för att bli vuxen?
Jag vet inte hur det gick till, men saker och ting har en tendens att ordna upp sig utan att jag behöver bekymra mig eller anstränga mig desto mer. Och denna gång behövde jag inte ens be. Jag fick jobb direkt (visserligen hade jag en halv fot in i företaget redan) och jag har nu arbetat som talterapeut i fem veckor. Jag har inte riktigt förstått det ännu.
Nackdelen med att inte studera längre är att sådana där spontana lunch- eller kaffeträffar inte längre kan bli av. Dessutom rör jag mig inte längre i centrum, vilket också är konstigt och vilket begränsar shoppingmöjligheterna. Detta kan kanske ändå ses som en fördel.
Och så är det ju bara ett faktum att jag faktiskt har inkomster som räcker till mer än mat och hyra.
Hur som helst så är jag nöjd och glad över att inte studera längre. För jag stortrivs på mitt jobb! Jag får pyssla, spela, leka... Och så har jag ett gäng människor omkring mig som jag utan tvekan kan påstå att utgör en fin arbetsgemenskap. Ja, och så är alla klienter alldeles ljuvliga att arbeta med.
Det jag ännu inte riktigt har vant mig vid är tanken att jag faktiskt är talterapeut. En som har ansvar och som förväntas kunna sin sak och som borde kunna fatta stora beslut. Själv. Jag är inte längre en praktikant som har en handledare att skylla på om något går snett. Ingen som läser igenom torviga utlåtanden eller som berättar för mig vad jag borde rekommendera. Jag borde ju faktiskt kunna min sak.
Jag lär mig något nytt varje dag. Det är det som är det mest givande i mitt arbete. Jag tänkte någon gång att jag inte kommer att lära mig något nytt efter studietiden, men så är det ju inte. Jag lär mig visst. Det är väl det som kommer att kallas arbetserfarenhet.